Uppsala stift 2015 – månads bön februari

Bön för Sydsudan och dess människor

Jag ber för fred i Sydsudan. För kyrkorna och för Raechel Ezbai som jag träffade i november i Mundri i Sydsudan och för alla dem som har det som hon. Ett strävsamt liv där liv och död är ständigt närvarande. Ett liv utan extra resurser och reserver när något oförutsett inträffar.

Ge kyrkorna styrka att vara den fredsmäklare som de har potential att vara. Ge kyrkorna styrka att vara där människorna är. Ge kyrkorna styrka att se våra mänskliga likheter och bortse från etnisk tillhörighet.

I Mundri träffade jag Raechel Ezbai, 39 år. Raechel är gift och har 4 barn (den äldsta, 15 år, är en pojke och de tre yngre är flickor, 10, 7 och 3 år gamla). Det är i mitten av november och regnsäsongen är i sin slutfas. Fortfarande svämmas vägar över och blir till lervälling. Något som hindrar både person- och varutransporter. Här stödjer Svenska kyrkan en organisation som arbetar för att minska det genusbaserade våldet i samhället.

Raechel Ezbai

Raechel Ezbai Foto: Anna-Maria Sandström

För Raechel har det inneburit att hon kommit med i en grupp där hon kan diskutera sina problem med andra, vilket har gett henne verktyg att hantera familjekonflikterna på ett bättre sätt. Träffarna har också gett henne insikt i att hon inte är ensam med sin problematik och att också kvinnor har rättigheter. Att kvinnor är mer än “halva män”, att både män och kvinnor har rättigheter. Raechel har också fått möjlighet att i anslutning till sitt hem driva en liten kvartersbutik, att få en egen inkomst, genom det startbidrag på SSP 320 (ungefär SEK 430) som hon fått till att köpa in varor. Hon säljer nu kol, socker, olja, jordnötssmör, smör, te, cigaretter och kaffebönor i sin butik. Grillkolen är hennes populäraste vara, en viktig del av basinköpen för alla dem som lagar sin mat över öppen eld. Inför framtiden önskar Raechel att hennes barn ska få gå i skola, gärna fler år än vad hon själv fick.

När jag skrivit detta läser jag en gallup undersökning som gjorts av WIN/Gallup och ler när jag ser att i Afrika som region är man lyckligast i världen, hela 83% anser att de är lyckliga, medan vi i Västeuropa tydligen tillhör de minst lyckliga, bara 11% uppger att de känner sig lyckliga. Vilken tur tänker jag, att i alla fall glädje och skratt finns i riklighet även om livet är fattigt och svårt. Har vi något att lära här?

Text: Anna-Maria Sandström