They have taken the sky and bound it

Bokrecension: Hell´s Gate av Richard Crompton

Jag har varit förkyld, rejält förkyld i ett par veckors tid. Första dagarna sov jag bara men därefter ville jag ha något att göra som inte kändes för betungande. Tänka lite men inte för mycket. Då var jag glad över den goa deckaren som introducerades till mig genom högläsning under påskens kamelsafari. Boken hann inte läsas ut och istället för att fundera hur den slutade köpte jag den helt enkelt via Amazon, det vill säga, jag kunde köpa boken utan att gå utanför dörren. Ladda ner den till min iPad och börja läsa. En revolution som jag inte tidigare använt mig av.

Boken: Hell´s Gate utspelar sig i den påhittade byn Maili Ishirini mellan Lake Naivasha och Hells gate national park. Huvudpersonen Mollel är maasai och arbetar som polis i en poliskår som domineras av den största folkgruppen i Kenya, kikuyu. När vi kommer in i berättelsen är Mollel förflyttad till den obetydliga lilla bosättningen Maili Ishirini i Rift Valley dalen från fina polisstationen i Nairobi. De nya kollegorna frågar sig varför och vill göra saker på sitt eget sätt. Har Mollel kommit för att utreda de många försvinnandena i området eller är denna postering en sorts bestraffning? Shadrack, Mollels nya kollega i Maili Ishirini har ett uttryck som han använder ofta: “Cheesy kama ndizi”, ungefär Crazy cool, like a banana. Detta retar Mollel till vansinne men han har ju lovat att lägga locket på sitt temperament och hålla sig borta från bråk… Politik blandas med sociala normer och återblickar till den ursprungliga maasai kulturen. Mysigt läsning om du gillar Kenya och dess kultur.

Hlles gate

Advertisements

Att ha eller inte ha eller vem har stulit ur lådan?

Tema fattigdom har jag varit inne på tidigare. Är inte alls säker på att det hänger ihop med stölden av innehållet i lådan. Verkar så dumt. Alla i min närhet här hemma har anställning och kan försörja sig till skillnad mot de 50% + som inte har ett jobb.

Jag har ett gästrum i anslutning till min bostad. I samma utrymme finns dusch och toalett som vakterna kan nyttja. När jag senast hade nattgäster i gästrummet, lämnade gästen en del småsaker i nattduksbordets låda. Det var pepparkakor, Finncrisp och en solcellslampa. Sverigesaker som skulle ha getts bort till vänner, men som inte hanns med. Min gäst visar mig lådan och ber mig att ta hand om grejerna.

-Visst, sa ja.

När jag fyra dagar senare ska hämta in grejerna, så finns de inte längre. Lådan gapar tom. Jag förstår inte riktigt. Messar min vän. Hen förstår inte heller.

Saker kan inte vandra iväg av sig själv.

Svenska pepparkakor och Finncrisp, vem är intresserad av det så till den grad att man tar utan att fråga? Jag frågar barnen. Har de möjligtvis blivit sugna eller flyttat på grejorna? Nej, de vet inget. Jag frågar Grace som jobbar hos mig. Nej, hon vet inget. Jag pratar med de två vakterna tillsammans. Nej, de vet inget.

Nej, ingen okänd har varit inne på tomten.

Ett mysterium som gnager och gnager, för om det är så som jag tror att sakerna inte har egna ben, då måste någon ha tagit grejerna. Någon i min närhet är oärlig och jag vet inte vem.

Vi är en vanlig svensk familj där barnen lägger ifrån sig allt möjligt värdefullt både här och där. Det vill man kunna göra, hemma vill man känna sig trygg. Jag har olika valutor liggandes i lådor eftersom jag reser rätt mycket. På tre år har inget försvunnit. Inte heller av kläder eller husgeråd. Varför nu detta? Hur hantera det? Vad försvinner härnäst?

Lagom dricks?

Jag var på café igår efter en lång, skön skogspromenad. Vi var sex personer i sällskapet och vi hade tre hundar med oss. Väldigt mysigt. Vi hade glömt att boka bord på det populära stället men det var inga problem, ett stort runt bord med skylten “reserved” dukades snabbt till oss. Vi är nästan stammisar här.

Samtalen böljade fram och tillbaka. Fyra i sällskapet är svenskar, just nu hemmahörande i Nairobi. En annan är britt från Bath och en annan är japanska, just nu boende i Centralafrikanska Republiken. Vi kom in på det här med att lämna dricks. Vad är lagom? När du tar en kaffe, när du käkar lunch eller middag ute, när du åker taxi och så vidare. Vem sätter reglerna?

I Sverige om du äter lunch ute är det ovanligt att lämna dricks. Lunchpriset är ofta fast och du betalar med rikskortet, Visakortet eller (alltmer sällan) med kontanter. Äter du ute på kvällen, ja, då lämnar nog de flesta lite i dricks. Vad som känns lagom, beroende på hur bra servicen var, ofta runt 10%, men inte mer.

Här i Kenya har jag märkt att mina amerikanska vänner dricksar rejält mycket. 10% är minimum. Mina svenska vänner är lite försiktigare och jämför både servicenivån på inrättningen och vad som är en vanlig dagslön i landet. För att inte rubba balansen för mycket, men kanske också för att som svensk är man lite ovan med att lämna dricks för än det ena och än det andra.

Mannen (hittills ingen kvinna) som bär matvarorna till min bil när jag handlar, ska han ha dricks? Han som gör allt möjligt på jobbet, fixar visum, arbetstillstånd och går till posten? Han som krattar, sopar och tvättar bilarna (säkert lägst på lönelistan)? Hen som fyller min bil med bensin, torkar vindrutan och kollar vatten och oljenivåer? Är det bara den jag möter som ska ha dricks, eller ska jag också tänka in diskaren och kocken och all annan servicepersonal som utgör helheten men kanske inte syns?

Jag kom i samspråk med den manlige kyparen på caféet:

-Kenyaner lämnar aldrig dricks, säger mannen.

– De behöver inte. Kineser behöver inte heller. De tycker att de anställda redan har en lön. Amerikaner däremot är frikostiga. Det är olika helt enkelt, du måste följa ditt hjärta, säger kyparen till mig innan han bär iväg den tomma cappuccinokoppen.

Den brittiska medlemmen av kaffesällskapet menade (ironiskt?) att britter anser att om servicen är så bra att man inte behöver klaga till ledningen, ja, då är det jämförbart med att ge dricks.

Jo, jo följa mitt hjärta…jag tror inte att jag kommit närmare svaret på vad som är lagom att ge i dricks. Klart verkar det iallafall vara att om man kommer från en kultur/ett samhälle där man vant sig vid att service personal har väldigt låg lön eller ingen alls, då är man benägen att ge mer i dricks än om man kommer från ett samhälle som reglerar lägsta löner och där alla har en grundlön att leva på. Med andra ord, människan är god!

Säger hon som kommer från landet med de mest utvecklade sociala trygghetssystemen i hela världen!

IMG_2978