Yrt

Gårdagen var stökig. Sonen hemma och sjuk. Jag behövde ta mig till en konferens utanför stan om genusperspektiv i fredsbyggande.

Sätter mig i bilen och kör kvart i åtta. Det är mycket trafik. Jag ser två påkörda och döda zebror varav en verkar till hälften uppäten. Trafikdisciplinen är inte den bästa här. Omkörningar sker både på vänster och höger sida trots att det är vänstertrafik. Heldragen linje i uppförsbackar och kurvor respekteras ej. Två motorcyklar kör in i varandra precis framför mig i mitt körfält. I mötande fält kommer en lastbil från hamnen i Mombasa. Förarna drösar ihop i en hög på det mötande körfältet och cyklarna snurrar iväg på marken. En träningssko hamnar under min bil och sen är jag förbi. Hjärtat dunkar, vad var det som hände? Jag ser i backspegeln att bägge förarna reser sig upp, de har mirakulös tur att lastbilen som är i uppförsbacke hinner stanna. Det är kö på vägen, jag har ingen möjlighet att vända tillbaka. Jag ser att folk strömmar till platsen och får förlita mig på att det går bra. Så nära, än en gång.

Efter 1 timma och fyrtiofem minuter är jag framme på konferensen och de andra har redan börjat, jag smyger in och tar min plats och mitt intresse är snart där och då, i synen på manligt och kvinnligt, i övningen om vilka i samhället som har makt respektive är maktlösa, också hela skalan däremellan. Det slår mig som udda att gruppen skilda kvinnor hamnar så långt ned bland de maktlösa på kvinnoskalan. Andra maktlösa i samhället är bland annat barnlösa kvinnor, flyktingar, handikappade och drogmissbrukare. De sociala normerna slår hårt mot kvinnor som faller utanför normen. Bland dem med makt finns kvinnliga krigsherrar högt upp på listan tillsammans med by-hövdingar, äldremän, politiker och affärsmän. Intressant att det överhuvudtaget finns kvinnliga krigsherrar (så ovanliga att de kallas herrar dock). Jag får veta att det ofta är “Mirra” (en slags narkotika) odlare som genom sin ekonomiska makt klättrat på maktstegen. Intet nytt i detta, med pengar kan man köpa sig mycket här i världen. Detta och mycket mer diskuterades med kenyanska och somaliska organisationer hela dagen.

img_5747

Sedan dags att köra hem igen. Ännu mer trafik. Det slår mig att jag glömt att ringa en taxi som kan hämta sonen på skolan – panik, det är tjugo minuter till skolan slutar. Ringer taxin som ber att få återkomma, de vet inte om någon förare är ledig med så kort varsel. Efter 15 minuter kan jag inte vänta mer utan ringer mitt kontor och ber vaktmästaren Luka hämta min son. Ringer och avbokar taxin som fortfarande inte återkommit.

Puh, slår på svenska nyheterna och kör lättad vidare. Efter en stund, tankarna vandrar, jag funderar över om sonen har någon nyckel till huset? Då slår det mig, men han är ju hemma och är sjuk idag, han är inte på skolan! Han behöver ingen nyckel. Ohh, jag som rört upp himmel och jord, taxi, kontoret… SÅ TRÖTT jag blir på mig själv. Ringer Luka som redan är på skolan och får skamset berätta att sonen är hemma idag, tacka för hjälpen och känna mig som dummast i världen.

Efter två och en halv timmas körning är jag hemma, trött in i märgen. Skönt då att mötas av vaggande svans och släppa allt och gå ut på promenad. Sen kändes det bättre, men ingen dag jag vill göra om på ett tag!

Så dödar man ett paradis på jorden

Jag befann mig i ett paradis i helgen. På ön Lamu i Indiska oceanen. En gång viktig kugge i handeln med elfenben, guld, bomull och slavar längs Afrikas östkust. Idag ett traditionellt samhälle där tiden till stor del stått stilla. Tack vare detta är Lamu också ett unikt turistparadis med en rik historia, ljusa sandstränder, vajande palmer och en rofylldhet som är svår att finna i dagens stressade tillvaro.

lamu-curtain

Staden med anor från 1400- talet ligger på en kulle och är uppbyggd som en labyrint med trånga gränder. 2001 blev Lamu klassat som världsarv genom UNESCO. Den typiska Swahilikulturen som tidigt utvecklades i mötet mellan araber från norr och de lokala bantufolken är starkt bevarad och syns bland annat i de traditionellt snidade vackra dörrarna som har blivit Lamus kännemärke. De passar otroligt väl in i de släta, äggskalsvita korallstenshusen. Så klart att detta utsetts till ett av världens kulturarv!

lamu-donkey

I den gamla fiskebyn Shela är lugnet totalt. Här hör du palmbladen rassla i brisen, njuter vyn av bougainvillea och luktar oceanens fuktiga saltdoft. Oceanen som sakta och rytmiskt i takt med ebb och flod sveper in över folktomma stränder. Enstaka fiskare glider förbi i traditionella ”dhows” (träkanoter). Åsnegnäggen hörs vida över nejden. Här finns inga bilar. Här är harmoni mellan människa, natur och djur. Här göre sig inte stress, fyrkantighet eller deadlines besvär. Här lever livet som det gjort i århundranden, fram tills nu.

lamu-barn

Hotet kommer i form av en enorm infrastruktursatsning, som kallats Afrikas största. Ett integrerat prestigeprojekt tillsammans med grannländerna Sydsudan och Etiopien. I utvecklingen ingår bland annat att bygga en stor hamn i Lamu, en oljeledning genom tre länder, ett oljeraffinaderi, en ny järnvägslinje, många vägar och tre flygplatser.

Kineserna står först i kö för att få de stora bygguppdragen och är beredda att investera stort. Infrastruktur av den här dimensionen kommer att för alltid slå sönder det traditionella swahilisamhället och förändra den lokala by-sammanhållningen samt bli slutet på turismen såsom vi känner den idag.

Centralregeringen i Nairobi, Kenyas huvudstad, har alltid betraktat Lamu som lite på vischan. Människorna har setts som bakåtsträvare och ett hinder för en utvecklad och framgångsrik nation. Inget som behöver bevaras eller värnas. Här ska utvecklas och byggas för att Kenya ska kunna behålla sin position som logistiskt nav i regionen i enlighet med sin vision av Kenya 2030.

Det är val i Kenya i höst. Det som sker i landets periferi verkar dock ointressant för de flesta kenyaner. Bevarandet av kultur och historia kommer långt ned på listan när basala tjänster fortfarande inte är tillgodosedda för hela befolkningen. När du inte har ett jobb, när barnen inte går i skola och när gamla mamma inte har råd att gå till doktorn, ja, då blir kultur och historia sekundärt.

Men det finns hopp! Det finns en bloggare som ägnar sig uteslutande åt att följa vad som händer i det här projektet. Det gör det lättare för den intresserade medborgaren att följa utvecklingen och agera. I den bästa av världar kommer swahilikulturen att bestå, trots mina farhågor, och jag och andra kommer även i framtiden kunna besöka paradiset Lamu.

lamu-door-2

Länkar för vidare läsning:

https://en.wikipedia.org/wiki/Lamu_Port_and_Lamu-Southern_Sudan-Ethiopia_Transport_Corridor

http://www.lapsset.go.ke/

http://www.lapsset.go.ke/oilpipeline

http://lapssettracker.blogspot.co.ke/

http://www.vision2030.go.ke/

För 20 år sedan hade vi aldrig trott

En femminutersövning – för 20 år sedan hade vi aldrig trott att

…alla människor skulle gå omkring med en sladdlös mobiltelefon i fickan. Min mormor hade en svart stadig bakelit telefon, jag kommer fortfarande ihåg numret, 203 15. Den stod i trapphallen mellan under- och övervåningen i det faluröda huset med vita knutar.

Mormor och morfar var bönder, småbönder på landet. De hade kor och grisar och en arbetshäst. Mjölken bars i stora aluminiumkrukor ner till mjölkbryggan där mejeriet hämtade i sin kylbil. Det mesta arbetet på gården var manuellt. Jag fick hjälpa till. Jag är en hejare på att mjölka för hand men allra helst ville jag köra hästen. Fuxen, en stor, ljusbrun nordsvensk/ardenner-korsning med stora hovar. Hovar som hade skägg.

Om någon sagt till mig då att i framtiden kommer ingen att köra häst i slåttern, ingen kommer att härsa hö med grepe. Att höet skulle spottas ut i vita plastbalar från en stor arbetsmaskin, då hade jag aldrig trott dem. Vilken utveckling som skett i det småskaliga jordbruket, så till den grad att vi idag knappt har några småbönder kvar. Man kan inte leva på sådant arbete i dagens Sverige.

Nairobi 08:56

Disig morgon i september.

I går varmt och soligt med avbrott för störtregn på kvällen. Det gjorde inget, vi var i varmt hus med sprakande brasa hos goda vänner och bjöds vällagad mat. Till och med sonen tyckte det var gott och trevligt om ock han grämde sig över de förlorade timmarna vid datorn. Detta moderna gissel!

Nu på jobbet, Wilma vid fötterna. Det är svalt. Element vid benen. Luca sopar med rytmiska tag ute på gården, lukten av jord och fukt letar sig in i mina näsborrar. Jag hör bilarna accelerera ute på gatan, enstaka signalhorn skär genom luften och motorcykelknatter överröstar fåglarnas kvitter. Det är farthindren som gör att bilarna bromsar och gasar upp på den horisontella vägen.

Ska strax brygga kaffe i gammaldags filter, smaska på Finncrisp med jordnötssmör och läsa igenom en treårsansökan om fortsatt stöd för konfliktförebyggande och fredsfrämjande arbete.

En ny arbetsvecka tar sin början.

 

13 år

2016-09-16 kväll

Det piper till i mobilen och jag får ett Facebook meddelande: “Tack för en fryst korv till middag. Också tack för att vi hade “takeaway” på vår fredag takeaway… Också tack för att du är en så jävla dålig mamma och kunde inte bry sig mindre om din son.”

Min son är tretton år och äger en iPhone 5s.

Han klickar iväg ett argt meddelande till mamman som äter etiopisk mat i godan ro på Habesha. Bosena Shiro och brun injera. Njuter.

Vi skulle ut och äta middag med några vänner, men sonen ändrade sig i sista minuten och stannade hemma. När han blev hungrig och insåg att det inte lagades någon middag i hemmet den kvällen blev det lite för mycket.

Jobbiga tonår!

Han hade ju antagit att jag också skulle stanna hemma och laga mat till honom…

Public holiday Eid al Adha

Det är vår i Kenya och Jacarandan blommar. De blålila klockorna svävar genom luften och landar framför fötterna på mig när jag går min morgonpromenad med hunden Wilma. Min kära vita Japanska spets som fyller tre år denna månad. Tänk ändå vad tiden går!

Jag tänker på alla de gånger när jag var barn och vi på helgerna tog en tur i Nairobis nationalpark. Tänk att jag faktiskt tyckte att det var långtråkigt och jobbigt.

– Inte idag igen, var känslan.

Visst, vi gjorde det roligt, räknade antal zebror, giraffer och andra djur vi såg. Prickade av i djur- och fågelboken. Men ändå, många timmar instängd i bil, man kan inte bara kliva ur hur som helst när man kör i en djurpark. Jag minns speciellt en gång när jag började leka med flugorna i bilen av ren leda. Visar stolt mamma en fluga som blivit ”tam”, som inte vill lämna min hand.

– Nämen usch!

Flugan hade blivit tam när jag berövade den dess vingar. Jag tror inte att jag var ett speciellt elakt barn, det var mer oförståelse och kanske brist på inlevelseförmåga. Jag tror inte att jag då insåg att jag förkortade den flugans liv, att vingarna är oumbärliga för ett flygfä.

Jag tror att alla dessa besök som barn i nationalparken påverkat mig starkt. På ett positivt sätt. Idag kan jag inte få nog av att titta på djur, alla djur. Jag tröttnar aldrig på zebror, gaseller, giraffer, pärlhöns och andra ”vanliga” djur. Man ser något nytt varje gång. Alla mönster är unika. Giraffen med den långa majestätiska halsen och dess vackra ögon med långa svepande ögonfransar. Tungan, som är vackert blå. De svåråtkomliga kattdjuren som ibland låter en få en snabbtitt när de målmedvetet vandrar över savannen eller en längre titt vid enstaka tillfällen när de sträcker ut sig mätta och belåtna under ett träd, på en klippa eller en gren. Unika ögonblick när våra ögon möts.

Jag funderar mycket på då och nu. Allt som ändrats, allt som är lika. Hur det var då 1976 och hur det är nu 2016. En stark utveckling som förändrat Nairobi totalt och å andra sidan, väldigt mycket som är detsamma. Om ytterligare 40 år, hur är det då?