KQ 0353 från Juba till Nairobi

Just klivit ombord och funnit min plats bland de numrerade raderna. Lagt väskan på hyllan ovanför. Ipaden i handen. Jag läser The Blind Assassin av Margret Atwood i den. Det är den första boken jag läser av henne. Lite svår i början med många handlingar i handlingen.

Flygvärdinnorna är långa och prydligt klädda i röd uniform, blus, kjol och kavaj. De demonstrerar hur de gula syremaskerna ska användas i en eventuell nödsituation, hur flytvästen ska sättas på över huvudet och blåsas upp när du lämnat planet. Tappar koncentrationen. Hoppas innerligt att jag aldrig behöver använda hennes information och säkerhetsutrustningen i verkligheten. Ber en bön, håller tummarna.

Det är en full flight idag. Mannen i sätet till höger om mig vid fönstret har ljusa jeans och en ljusblå skjorta med krage. Bruna välputsade skor. Mörkt hår. Litet skägg med gråa stänk i. Glasögon som jag själv. Från Mellanöstern? Egypten?  Han bär en stor silverfärgad klocka på vänster handled. Armbandet är lite för stort, klockan snurrar runt. Det som får mig att iaktta honom är hans ben. Kontinuerligt rör de sig fram och tillbaka, liksom av egen kraft, mekaniskt. Sätet vibrerar och fortplantas till mitt säte, får mig att darra. Obehagligt. Är han flygrädd? Stressad? Känner hur jag blir irriterad. Slänger iväg en arg blick. Den bekommer honom inte. Den är för subtil. Hur skulle han förstå den?

Förstå min irritation över ännu en dominant man som äger världen runt sig. Som tar plats. På min bekostnad. Hur skulle han kunna förstå min uppdämda frustration över världens ordning? Att jag är less på spretande, hoppande och dominerande män? Män som med självklarhet tar framsätet och låter oss andra klämma in oss där bak. Män som spretar med benen i tunnelbanan så att personen bredvid får knipa hårt med sina för att slippa den ovälkomna kroppskontakten. Män som hörs och syns och med självklarhet intar huvudrollen i alla möten. Män som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Suck!

Utanför fönstret på vänster sida ser vi Mount Kenya, Kenyas högsta berg. Berget är en slocknad vulkan och de högsta topparna är över 5000 meter över havet. Mount Kenya står för en stor del av vattenförsörjningen i landet men tyvärr smälter toppens glaciärer i snabb takt. För många folkslag är berget heligt, Massajerna menar att deras gud Ngais bor där, guden i solen och kärleken och världens skapare. Det är vackert.

Sedan börjar vi inlandningen mot Jomo Kenyatta International Airport. Snart hemma!

 

2017-04-08 Fundering på kvällskvisten

Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig i vattnet, hälften är nakna.

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-vålds metoder med inspiration från Indien och Mahattma Ghandi. Mötet med Loparimoi som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar. Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i sk ”settlements” istället för att stängas in i läger. Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över medelhavet till Europa. Hisnande tanke.