Hennes nakna kropp

Hennes nakna kropp, ett mirakel i all sin skörhet och styrka. Femtio år. Märkt av ärr och alltför mycket stillasittande. Fina rynkor under ögonen och runt munnen, mer markerade för varje år som går. Pannans veck. Halsens skrynklor när hon vänder på huvudet.  Hud- och leverfläckar växer fram lite var stans. Ådrorna är markerade på handrygg och fot. Kroppens förfall. Omöjligt att hindra. Underhudsfettet fortfarande kvar men i minskande grad, ben och armar sladdrar och skrynklar sig när hon rör sig. Brösten förvånansvärt fylliga efter tre barn och ett långt liv. Hon tycker bättre om dem nu än då i ungdomen när de bara var ömma, svullna och i vägen.  Magen skrynklig liksom låren. Vaderna fasta ännu en tid. Tiden begränsad, utmätt.

Hon har aldrig gillat sin kropp. Inte ens i barn och ungdomen. Allra minst i ungdomen.

En förflugen kommentar,

  • Jaha, jag har stor rumpa, tänker hon. Stor rumpa ska man inte ha. Hur gömmer man en rumpa? Stora tröjor som hänger över. Tröjor knutna runt midjan som döljer. Se till att ingen går bakom dig så ingen ser din stora rumpa.

Hon har smal midja, men det har väl alla? Inget att glädjas åt. Höfterna är för breda. Bredare än axlarna, gör hennes kropp till en fyrkant, en kubik eller kerub.

  • Det är bra vid barnafödande!
  • Jaha, och vilken tonåring tar det som en komplimang? Att man har förutsättningar för avel?? Äckligt!

Nu, fortfarande kroppsångest men djup tacksamhet över att den trots allt fungerar fortfarande. Inte problemfritt och inte smärtfritt men den fungerar. Hon tar sig ur sängen på morgnarna och kokar det välsignade kaffet. Hon promenerar med hunden. Ibland småjoggar hon. Det tar emot, men belöningen att få bli ordentligt svettig och mör i kroppen driver på henne. Endorfinerna i topp efteråt. Energi för två! Ännu en tid hänger hon med bland de levandes skara. Ännu en tid finns det liv och hopp i kropp och själ.

 

2017-05-11 Morgonreflektion

Hög himmel men mörk, det kommer regn idag. Det är som det ska, vi är mitt i regnsäsongen och jag har garderat mig. Varma kläder och regnskydd och tak över huvudet. Snart en kopp kaffe vid min sida.

I går, middag hos god vän, idag trött i huvudet. Sällskapet bestod av värdinnan, socionom och psykosocial expert, en psykoterapeut gift med en Ericsson tekniker, en förskolelärare gift med en Afrikachef inom utvecklingsarbete. Jag, koordinatör utvecklingsarbete.

Mycket biståndsprat och globala orättvisefrågor. Alla vi inom biståndsbranschen har en uppväxt i Afrika i baggaget, det tyckte psykoterapeuten var intressant. Och jo, vi är nog rätt skadade, eller präglade eller vad man vill säga. Alla har vi en bit av Afrika i vårt hjärta och känner oss hemma i miljön i Kenya där vi bor nu. Samtidigt som vi alla är grundade i den svenska myllan med dess kultur och språk. Högtider som jul och påsk, traditioner som semlor och lussekatter. Hemma här och hemma där.

Apropå ojämlikhet berättade jag om ett möte jag var på i veckan som handlade just om orättvisor. Orättvisor mellan fattig och rik, kvinna och man, mellan länder och inom länder och så vidare. När vi skulle avsluta mötet som bestod av en majoritet kristna och bara en muslim, säger en av de kristna damerna:

-När man tänker på det så är ju ni muslimer mindre ojämlika än oss när det kommer till hur vi gör i kyrkan/moskén. I kyrkan har vi alltid de finaste sätena längst fram, mjuka sköna fåtöljer för de förnämaste av oss, därefter ganska bekväma stolar eller bänkar också blir det mer och mer spartanskt ju längre bak i kyrkan man kommer och längst bak får man stå mot väggen. I moskén ber ni alla utan att ha reserverade platser.

Tankeväckande bild och bra för oss kristna att reflektera över. Kyrkan har ofta en hierarkisk struktur där vissa av oss är mer jämlika än andra. Sen tänker jag som kvinna spontant på muslimernas uppdelning i män och kvinnor vid bön. Att man inte kan sitta bredvid varandra. Det är en annan sorts ojämlikhet. Å andra sidan var det inte länge sedan kyrkan i Sverige var uppdelad på liknande sätt, kvinnor på ena sidan och män på andra. Så är det fortfarande på vissa håll i världen.  Inget är svart eller vitt utan fullt av grå nyanser för oss som inte längre är unga och har de rätta svaren.

Sommarstress och semesterångest

Sommarstress. Semester i antågande. Hur ska de ynka lediga veckorna delas rättvist mellan barn, släkt, vänner och mig själv? Ekvationen tycks olöslig. Bara tre veckor i år.

Fyra dagar i Helsingfors med den äldsta som precis skaffat pojkvän. Tur att man fortfarande duger att ”hänga” med. Hon har två katter, vem ska ta hand om dem?

Mellandottern vars pojkvän kommer från London, hinner jag umgås med henne innan pojkvännen kommer? Vill gärna ha henne för mig själv några dagar. Tror vi tar tåget och drar söderut i vårt vackra land till Småland och hälsar på kär kusin.

Den yngsta, sonen, utan andra intressen än datorn, vad gör jag med honom. Han behöver träna sin franska men att dra till Paris är kanske lite vilt?

Släkten och vännerna, de tar jag ett annat år, för varje år blir vännerna färre…

Mannen, pappan finns där i periferin, inte längre viktig för mig, men oh så viktig för barnen. Han har också sommarplaner som ska passas in. De som tycker att arbetet står för stressen i livet har helt klart ett annat privatliv än mig. För mig är jobbet en vila för själen. Det har alltid varit så. När barnen var små var det en otrolig förmån och lycka att få gå på toaletten alldeles ensam, att få dricka en kopp kaffe i vuxensällskap. Obeskrivligt underbart. Nu är de större, och hemmalivet är inte stressigt på det viset längre. Men jag hanterar fortfarande jobbets alla stressmoment mycket hellre och skickligare än familjens hormonella utbrott, viljor och känslor. Älskar förmiddagens jobbkaffe tillsammans med datorn, kollar igenom tidningarna och sociala medier uppdateringar. Vad händer? Något som måste prioriteras?

Semester, rutinlösheten får mig på fall, tappar mål och mening när det är meningen att jag ska ha det som bäst. Jag vill ha ro, enslighet, tystnad och långa promenader. Varför blir det inte så? Varför känner jag mig aldrig utvilad efter semestern? Varför känslan att jag behöver semester efter semestern för att kunna jobba? För ok, även om jobbet är vilsamt iförhållande till familjelivet, så är också det krävande och ibland kvävande.

Sommarsemestern är i antågande…