Förväntan i luften

Fredag morgon i Kakuma. Klockan är snart tio på förmiddagen och jag sitter i en vit plaststol under ett solparasoll i Lutherska Världsförbundets kafeteriaområde. Det låter fint, och det är helt fint, men standarden är mycket enkel. Halvstora vitmålade stenar har lagts i rad i sanden för att visa var man ska gå och var man ska sitta.  Det lite sneda runda träbordet som jag sitter vid ger mig stickor om jag inte är försiktig. Mina fötter vilar direkt på sanden. Turkanaområdet som Kakuma ligger i är torrt. Den breda floden som ligger vid lägret eller egentligen delar lägret, är snustorr. Mörkare sandpartier visar att det har regnat här, men inget vatten är synligt i den breda flodforan. De som jobbar här gör ett fantastiskt arbete i en ganska påver miljö och med stora familjeuppoffringar. De bor och lever enkelt på en plats långt ifrån köpcentrum, biosalonger och caféer. Kakuma är en ”non-family” placering och medarbetarna träffar sina barn och partners bara få gånger per år.

Temperaturen har redan stigit betydligt sedan den tidiga morgonens relativa svalka. Då, när jag drack mitt kaffe till soluppgång och fågelkvitter. Det är, trots allt, rofyllt på den här platsen. Jag blir alltid fylld av ett lugn när jag kommer hit. Men då tillhör jag de priviligierade, jag jobbar när jag är här, jag är inte här för att jag tvingats på flykt från allt det jag känner som bekant. Det blir nog över 35 grader i dag också.

34155912203_f77b0bded2_n

Nu är det full aktivitet runt mig, jag hör samtal, rop och skratt. Rösterna blandar sig med andra ljud. Ljud från alla förberedelserna, kvinnan som med kraftiga tag sopar sin kvast över cementgolvet i mitten, plaststolar som draperas med tyg, balonger som fästs i klasar under solskydden av halm. Olika kulturgrupper kommer in på rad och tar sina platser. Ljudanläggningen är på hög volym. Alla verkar gilla högt dunka-dunka. Det är bara jag, tanten, som känner en begynnande huvudvärk av alla ljud runt mig.

34801989972_d37fa14e7e_n

Några taniga träd ger en skir grönska som solskydd över plaststolarna som har ställts upp på rad. Vi har samlats för att uppmärksamma att Kakuma flyktingläger funnits i 25 år. Det vore fel att säga att vi ska fira för hur kan man fira att tusentals människor tvingats till en lägertillvaro? Begränsats i sin rörlighet och livsval? Det går inte. Men ändå, 25 år, av hårt arbete med att rädda liv, ge försörjning och skapa hopp är en milstolpe värd att stanna upp vid. Dagen är ett erkännande till all personal som enträget arbetat för att göra Kakuma och världen till en lite bättre plats att vara på. Det är ett erkännande till befolkningen i området Turkana som fanns här långt före lägret och som valt att öppna sina armar och ta emot flyende människor från grannländerna. Alla de som delat med sig av mark, träd, buskar och vatten trots egen marginalisering och fattigdom.

34578692290_986a99b085_n

Svenska kyrkan har fått möjlighet att dela denna dag med människorna här i Kakuma och det känns som en stor förmån. Nu väntar jag och andra bara på att dagens aktiviteter ska börja, men först ska vi plantera träd. Träd som ger liv, träd som ger hopp, träd som visar på en framtid på den glob vi alla delar.

34802055372_f6453c7bc8_k

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s