Hennes ensamma kropp del 2

Musiken är hög. Stegen är stabila och rytmiska. De är inte hennes.

Hon sitter på en av de manuella motionscyklarna, den där man med sin egen trampkraft driver panelen som talar om tid, antal kalorier, visar hjärtfrekvens och andra mer eller mindre intressanta noteringar om hennes rörelse. Just hennes maskin visar inte så mycket mer än tid och kalorier. Alla maskinerna på gymmet har någon liten defekt. Det gör inget, hon har kommit att älska den enkla inrättningen där hon får svettas och ta i tillsammans med andra som hon bara känner flyktigt. Hon har blivit beroende av endorfinerna och de vänliga morgonhälsningarna som flyger genom luften.

Hon betraktar sig själv i spegeln medan svettdropparna bryter fram längs pannloberna och i nacken. Studerar intensivt hur lårens extrafett pressas utåt sidorna när hon lyfter benen och hur magen putar mot en valk under brösten. Värst är nog ändå de kraftiga överarmarnas gäddhäng. Det sladdrar mot kroppen när hon rör på armarna. Gäddhäng. Vilket obehagligt ord. Gäddor är ju långa och slanka, inte hänger det på dem? Undrar varför de får klä skott för detta på människoarmens insida?

Hon blundar. Vill inte se. Bara känna den fina känslan när kroppen tar i och svetten rinner. Hennes tröja har fått en svettrand längs ryggen och i halskanten. Ansiktet blänker och huden är varmfuktig. Tänk om hon hade tagit bättre hand om sin kropp redan i unga år. Om hon unnat sig det när barnen var små och behovet ännu större. Men då fanns aldrig tid. Varje gång prioriterade hon bort sina egna behov, det hon ville eller längtade efter. Alla andra först. Som så många kvinnor före henne.

Hon ångrar det nu. Barnen är stora och skilsmässan är ett faktum. Kroppen värker på de mest underliga ställen. Klimakteriet. Hon trodde det var som att passera en gräns, ett streck, och sen skulle det vara gjort. Det är fel. Klimakteriet i verkligheten är en utdragen process. Åtminstone för henne. Hormonerna ändras och det känns precis överallt både mentalt och kroppsligt. Humöret växlar snabbare än hennes automatväxlade bil och känslan av nedstämdhet, meningslöshet och brist på hopp hovrar över allt hon gör. Vetenskapen menar att de enda symptom som finns på att man nått klimakteriet är blodvallningar och svettningar. Hon är kvinna med kropp och hon tror dem inte. Hon vet också att forskningen är begränsad inom området, liksom alla områden som gäller kvinnor. I två års tid har hennes månadsblödningar varit annorlunda och mer rikliga. Hennes bröst har varit plågsamt uppblåsta, svullna och så ömma att hon inte kunnat sova på mage – favoritställningen. Det har känts ungefär som efter förlossningarna då brösten varje gång känns som de ska sprängas, av körtlar och mjölk, minus mjölken. Nu äntligen har de återgått till sin vanliga mjuka konsistens och hon kan återigen ha sina gamla bh:ar. Kanske hon kan tacka gymmet för det? En stor lättnad. Nu sover hon som en gud.

 

 

Advertisements

Adventstid – Rim

Det smattrar på taket,

adventsregn mitt i julbaket.

Det känns naket,

Jag saknar snön runt haket.

 

Ute fåglar gläds och kvittrar.

Regndroppar på bladen glittrar.

Jag twittrar och jag twittrar,

om saker som världen splittrar.

 

Lussekatter och pepparkakor tar form,

blanda, knåda och forma – ute storm.

Plåten in i ugnen,

värmen gör de gyllenbruna undren.

Ensamhetens dikt

Ensamhet, du ljuva svåruppnåeliga,

du är för kropp och själ nådelig,

men väl uppnådd, o-gagnelig.

 

Ensamheten uppnådd söker sin motsats:

Liv och mening i gemenskap och insats,

inte någon soloinsats.

 

Gemenskap är flockdjurets näring,

gärna med en käring,

för att undvika andlig undernäring.

 

Balans i allt är lyckans nyckel,

vilket gyckel!

Om du det klarar har du rätt kodnyckel.

 

Leva tillsammans

En vän sa till mig i fredags, när nyhetsrapporteringen summerade omvalet här i Kenya.

”Jag tänker på SDG 16 idag”

Det gör jag med. Också idag. Nummer 16 av FNs hållbarhetsmål handlar om fredliga och inkluderande samhällen och rättvisa. Våra tankar går så klart till alla våra kenyanska vänner som levt så länge i valspänning och som just nu upplever stark oro, existentiell oro. Vad ska det bli? Vart är vårt land på väg? Hur kunde det bli så tokigt?

I Kawangware där min maid bor har det flera kvällar på raken varit oroligheter och det som ursprungligen var protester mot att valet inte skjuts upp till dess att valmyndigheten anser sig kunna hålla ett fritt och rättvist val, har spårat ur, och handlar nu mer om kriminella gäng som vill passa på. Stjäla, bränna och ställa till allmän oreda. Det finns ett starkt drag av etnicitet i det här som gör det mycket obehagligt.

“Tribalism is evil, because it makes me hate people I have never met.”

 

LEVA TILLSAMMANS

Hjälp oss leva tillsammans,

I en värld som vi varken kan behärska eller kontrollera

 

Hjälp oss leva med tillit och öppenhet,

Trots att vi är skrämda av våldets kraft.

 

Hjälp oss leva i kärlek och barmhärtighet,

trots hatets ofrånkomliga närvaro

både i vår värld och i våra egna liv

 

Hjälp oss leva i medkänsla med alla som drabbas

av människors ondska och livets oförklarliga mörker.

 

Gud,

hjälp oss leva tillsammans.

 

Bönen något omgjord. Ursprunget är en bön av Ärkebiskop KG Hammar 2001

“Femminuters” – en berättelse om någon som förlorat allt

Barfota står hon i sanden, ensam, krampaktigt hållandes i en näsduk. Hon förnimmer nästan småttingarnas tag om hennes kjolfåll men inser samtidigt att det inte är möjligt. Hon ser sig om med en glasartad blick, ser kaoset och förmår inte ta ett enda steg till. I näsborrarna bränner en frän doft som påminner om hur hennes arm luktade den gången hon kom för nära elden som femåring. Till höger om henne ser hon en kullvält lastbil, det ryker ur den och slår upp lågor längs långsidan. Folket säger att det var den som bar sprängladdningen. Att det var den som utplånade hennes familj och smulade sönder allt som är bekant i den här vägkorsningen som hon passerat varje dag de senaste tjugonio åren. Det syns knappt att det varit en stor rondell här. Bredvid lastbilen står en utbränd skolbuss, ja, det som är kvar av den, ser mest ut som ett skelett. Den är svart av sot också på utsidan. På andra sidan av det som varit en rondell, där hotellet borde stå, gapar det tomt. Av de ståtliga palmerna återstår bara svarta stubbar som det sakta ryker ur.

Hon rynkar pannan, hur blev det så här? Hon har svårt att minnas. Hon har ont i huvudet, halsen är hopsnörd och det är svårt att andas. Hon har lock för öronen och det tjuter i dem samtidigt som det är förunderligt tyst runt omkring henne. Hon ser febril aktivitet. Människor letar, gräver, öppnar och stänger munnar, men hon hör dem inte.

Det hände när de var på väg hem. Hon och maken och de fyra barnen försörjer sig på att sälja det lilla de kan odla. På förmiddagarna sitter de på marknaden och på eftermiddagen arbetar de hemma på fältet strax utanför staden. Just idag var alla med till marknaden eftersom det är lördag. I vanliga fall skulle de två stora barnen ha varit i skolan.

De hade blivit försenade av att kärrans vänstra däck fick punktering. Det hade tagit tid både att hitta hålet och att få tag i laglappar och den starka hållbara sortens lim. Till slut var de klara att bege sig hemåt, bara några tomater kvar av skörden. Det gjorde inget, hon tänkte använda dem till middagsriset.

Som vanligt drog maken kärran och precis som alla andra dagar muttrade han om att nästa månad då har de nog råd att köpa en packåsna. Han var inte bitter eller arg utan gnolade faktiskt på en gammal slagdänga medan han gick framåt, men han längtade intensivt efter lite avlastning i sitt strävsamma liv. De två yngsta fick åka på vagnen, de var bara två och fyra år gamla. Mellanflickan skuttade bredvid sin pappa och pratade oavbrutet, som många sexåringar gör. Den tioåriga sonen, den förstfödda, hade gått bredvid henne, mamman, och stöttat med armen. Hon blundade och kunde känna trycket av hans arm runt hennes. Hon har haft problem med ryggen efter senaste barnet och har ont när hon rör sig, ibland går hon med käpp. Trots detta tackade hon nej till att åka på flaket med de små. Det är tungt också för maken hade hon tänkt. Han är ju äldre än mig. Nu ångrar hon sitt beslut. Om hon varit med på flaket hade hon inte behövt stå här nu och titta ut över denna ofattbara förödelse utan att kunna förstå.

Hon hade varit längst bort från explosionen och fick kanske skydd av de andra? Hon minns inte. Minns bara känslan av viktlöshet. Flög hon? När hon vaknade till sans, låg hon en bit bort från vägen vid en buske, intill en död byracka. Hela kroppen ömmade när hon sakta reste sig upp och gick de få stegen till platsen där hon nu står och borrar ner tårna i sanden som för att få känna lite normalitet. Hon undslipper sig en suck och segnar ner på platsen där hon står. Tacksamt sluter hon ögonen och glider in i ännu mer tystnad och mörker.

 

 

Gymfreaket

Tänk dig att vara mitt i livet och bli introducerad till gymmet av din mamma!

Där är jag.

Hon har försökt tidigare, i Zambia, men det höll inte. Lyfta skrot liksom – hur kul är det på en skala. Andas in andras svett. Skrålet från högtalarna. Stånk och stön runt om.

Men förra veckan var det annorlunda. Vant ledde hon mig till springmaskinerna som uppvärmning. Jag fick den fullt fungerande maskinen som all data fungerade på. ”Enter your weight”… Hon tog den ”trasiga”, den maskin som man kan springa på men som inte registrerar din vikt eller kaloriförbrukning. Sjutton minuters promenad, tre minuters jogging och fem minuters nedtrappning. Blev varm och mjuk, kändes bra i kroppen. Dags för ”skrotet”. Repetitioner om tre gånger tolv. Ben, mage, armar. Det kändes rätt skönt. Lugnt. Ingen stress. Få riktiga kroppsbyggare, mest mammor som jag själv. Såna som liksom jag just lämnat av barn på skolan, parkerat bilen och traskat upp till gymmet på skolområdet.

Gymvärdinnan manade mig att testa ett ”body pump” pass som gavs som introduktion helt gratis idag. Tvekade, ska jag, ska jag inte, äh ok jag testar!

Misstag!

Smet ut efter halva passet. Inget för mig bara pumpa, pumpa och sen hopp, hopp. Kändes som hela livmodern skulle ramla ur mig. Manlig gymledare. Ingen förståelse för trebarnsmödrars kroppar och dess behov.

Resten av dagen gick som på moln. Klar i knoppen och nöjd i kroppen.

En vecka senare har jag varit fyra gånger på gymmet! Vad månde bliva?

 

Förväntan i luften

Fredag morgon i Kakuma. Klockan är snart tio på förmiddagen och jag sitter i en vit plaststol under ett solparasoll i Lutherska Världsförbundets kafeteriaområde. Det låter fint, och det är helt fint, men standarden är mycket enkel. Halvstora vitmålade stenar har lagts i rad i sanden för att visa var man ska gå och var man ska sitta.  Det lite sneda runda träbordet som jag sitter vid ger mig stickor om jag inte är försiktig. Mina fötter vilar direkt på sanden. Turkanaområdet som Kakuma ligger i är torrt. Den breda floden som ligger vid lägret eller egentligen delar lägret, är snustorr. Mörkare sandpartier visar att det har regnat här, men inget vatten är synligt i den breda flodforan. De som jobbar här gör ett fantastiskt arbete i en ganska påver miljö och med stora familjeuppoffringar. De bor och lever enkelt på en plats långt ifrån köpcentrum, biosalonger och caféer. Kakuma är en ”non-family” placering och medarbetarna träffar sina barn och partners bara få gånger per år.

Temperaturen har redan stigit betydligt sedan den tidiga morgonens relativa svalka. Då, när jag drack mitt kaffe till soluppgång och fågelkvitter. Det är, trots allt, rofyllt på den här platsen. Jag blir alltid fylld av ett lugn när jag kommer hit. Men då tillhör jag de priviligierade, jag jobbar när jag är här, jag är inte här för att jag tvingats på flykt från allt det jag känner som bekant. Det blir nog över 35 grader i dag också.

34155912203_f77b0bded2_n

Nu är det full aktivitet runt mig, jag hör samtal, rop och skratt. Rösterna blandar sig med andra ljud. Ljud från alla förberedelserna, kvinnan som med kraftiga tag sopar sin kvast över cementgolvet i mitten, plaststolar som draperas med tyg, balonger som fästs i klasar under solskydden av halm. Olika kulturgrupper kommer in på rad och tar sina platser. Ljudanläggningen är på hög volym. Alla verkar gilla högt dunka-dunka. Det är bara jag, tanten, som känner en begynnande huvudvärk av alla ljud runt mig.

34801989972_d37fa14e7e_n

Några taniga träd ger en skir grönska som solskydd över plaststolarna som har ställts upp på rad. Vi har samlats för att uppmärksamma att Kakuma flyktingläger funnits i 25 år. Det vore fel att säga att vi ska fira för hur kan man fira att tusentals människor tvingats till en lägertillvaro? Begränsats i sin rörlighet och livsval? Det går inte. Men ändå, 25 år, av hårt arbete med att rädda liv, ge försörjning och skapa hopp är en milstolpe värd att stanna upp vid. Dagen är ett erkännande till all personal som enträget arbetat för att göra Kakuma och världen till en lite bättre plats att vara på. Det är ett erkännande till befolkningen i området Turkana som fanns här långt före lägret och som valt att öppna sina armar och ta emot flyende människor från grannländerna. Alla de som delat med sig av mark, träd, buskar och vatten trots egen marginalisering och fattigdom.

34578692290_986a99b085_n

Svenska kyrkan har fått möjlighet att dela denna dag med människorna här i Kakuma och det känns som en stor förmån. Nu väntar jag och andra bara på att dagens aktiviteter ska börja, men först ska vi plantera träd. Träd som ger liv, träd som ger hopp, träd som visar på en framtid på den glob vi alla delar.

34802055372_f6453c7bc8_k

Hennes nakna kropp

Hennes nakna kropp, ett mirakel i all sin skörhet och styrka. Femtio år. Märkt av ärr och alltför mycket stillasittande. Fina rynkor under ögonen och runt munnen, mer markerade för varje år som går. Pannans veck. Halsens skrynklor när hon vänder på huvudet.  Hud- och leverfläckar växer fram lite var stans. Ådrorna är markerade på handrygg och fot. Kroppens förfall. Omöjligt att hindra. Underhudsfettet fortfarande kvar men i minskande grad, ben och armar sladdrar och skrynklar sig när hon rör sig. Brösten förvånansvärt fylliga efter tre barn och ett långt liv. Hon tycker bättre om dem nu än då i ungdomen när de bara var ömma, svullna och i vägen.  Magen skrynklig liksom låren. Vaderna fasta ännu en tid. Tiden begränsad, utmätt.

Hon har aldrig gillat sin kropp. Inte ens i barn och ungdomen. Allra minst i ungdomen.

En förflugen kommentar,

  • Jaha, jag har stor rumpa, tänker hon. Stor rumpa ska man inte ha. Hur gömmer man en rumpa? Stora tröjor som hänger över. Tröjor knutna runt midjan som döljer. Se till att ingen går bakom dig så ingen ser din stora rumpa.

Hon har smal midja, men det har väl alla? Inget att glädjas åt. Höfterna är för breda. Bredare än axlarna, gör hennes kropp till en fyrkant, en kubik eller kerub.

  • Det är bra vid barnafödande!
  • Jaha, och vilken tonåring tar det som en komplimang? Att man har förutsättningar för avel?? Äckligt!

Nu, fortfarande kroppsångest men djup tacksamhet över att den trots allt fungerar fortfarande. Inte problemfritt och inte smärtfritt men den fungerar. Hon tar sig ur sängen på morgnarna och kokar det välsignade kaffet. Hon promenerar med hunden. Ibland småjoggar hon. Det tar emot, men belöningen att få bli ordentligt svettig och mör i kroppen driver på henne. Endorfinerna i topp efteråt. Energi för två! Ännu en tid hänger hon med bland de levandes skara. Ännu en tid finns det liv och hopp i kropp och själ.

 

2017-05-11 Morgonreflektion

Hög himmel men mörk, det kommer regn idag. Det är som det ska, vi är mitt i regnsäsongen och jag har garderat mig. Varma kläder och regnskydd och tak över huvudet. Snart en kopp kaffe vid min sida.

I går, middag hos god vän, idag trött i huvudet. Sällskapet bestod av värdinnan, socionom och psykosocial expert, en psykoterapeut gift med en Ericsson tekniker, en förskolelärare gift med en Afrikachef inom utvecklingsarbete. Jag, koordinatör utvecklingsarbete.

Mycket biståndsprat och globala orättvisefrågor. Alla vi inom biståndsbranschen har en uppväxt i Afrika i baggaget, det tyckte psykoterapeuten var intressant. Och jo, vi är nog rätt skadade, eller präglade eller vad man vill säga. Alla har vi en bit av Afrika i vårt hjärta och känner oss hemma i miljön i Kenya där vi bor nu. Samtidigt som vi alla är grundade i den svenska myllan med dess kultur och språk. Högtider som jul och påsk, traditioner som semlor och lussekatter. Hemma här och hemma där.

Apropå ojämlikhet berättade jag om ett möte jag var på i veckan som handlade just om orättvisor. Orättvisor mellan fattig och rik, kvinna och man, mellan länder och inom länder och så vidare. När vi skulle avsluta mötet som bestod av en majoritet kristna och bara en muslim, säger en av de kristna damerna:

-När man tänker på det så är ju ni muslimer mindre ojämlika än oss när det kommer till hur vi gör i kyrkan/moskén. I kyrkan har vi alltid de finaste sätena längst fram, mjuka sköna fåtöljer för de förnämaste av oss, därefter ganska bekväma stolar eller bänkar också blir det mer och mer spartanskt ju längre bak i kyrkan man kommer och längst bak får man stå mot väggen. I moskén ber ni alla utan att ha reserverade platser.

Tankeväckande bild och bra för oss kristna att reflektera över. Kyrkan har ofta en hierarkisk struktur där vissa av oss är mer jämlika än andra. Sen tänker jag som kvinna spontant på muslimernas uppdelning i män och kvinnor vid bön. Att man inte kan sitta bredvid varandra. Det är en annan sorts ojämlikhet. Å andra sidan var det inte länge sedan kyrkan i Sverige var uppdelad på liknande sätt, kvinnor på ena sidan och män på andra. Så är det fortfarande på vissa håll i världen.  Inget är svart eller vitt utan fullt av grå nyanser för oss som inte längre är unga och har de rätta svaren.

Sommarstress och semesterångest

Sommarstress. Semester i antågande. Hur ska de ynka lediga veckorna delas rättvist mellan barn, släkt, vänner och mig själv? Ekvationen tycks olöslig. Bara tre veckor i år.

Fyra dagar i Helsingfors med den äldsta som precis skaffat pojkvän. Tur att man fortfarande duger att ”hänga” med. Hon har två katter, vem ska ta hand om dem?

Mellandottern vars pojkvän kommer från London, hinner jag umgås med henne innan pojkvännen kommer? Vill gärna ha henne för mig själv några dagar. Tror vi tar tåget och drar söderut i vårt vackra land till Småland och hälsar på kär kusin.

Den yngsta, sonen, utan andra intressen än datorn, vad gör jag med honom. Han behöver träna sin franska men att dra till Paris är kanske lite vilt?

Släkten och vännerna, de tar jag ett annat år, för varje år blir vännerna färre…

Mannen, pappan finns där i periferin, inte längre viktig för mig, men oh så viktig för barnen. Han har också sommarplaner som ska passas in. De som tycker att arbetet står för stressen i livet har helt klart ett annat privatliv än mig. För mig är jobbet en vila för själen. Det har alltid varit så. När barnen var små var det en otrolig förmån och lycka att få gå på toaletten alldeles ensam, att få dricka en kopp kaffe i vuxensällskap. Obeskrivligt underbart. Nu är de större, och hemmalivet är inte stressigt på det viset längre. Men jag hanterar fortfarande jobbets alla stressmoment mycket hellre och skickligare än familjens hormonella utbrott, viljor och känslor. Älskar förmiddagens jobbkaffe tillsammans med datorn, kollar igenom tidningarna och sociala medier uppdateringar. Vad händer? Något som måste prioriteras?

Semester, rutinlösheten får mig på fall, tappar mål och mening när det är meningen att jag ska ha det som bäst. Jag vill ha ro, enslighet, tystnad och långa promenader. Varför blir det inte så? Varför känner jag mig aldrig utvilad efter semestern? Varför känslan att jag behöver semester efter semestern för att kunna jobba? För ok, även om jobbet är vilsamt iförhållande till familjelivet, så är också det krävande och ibland kvävande.

Sommarsemestern är i antågande…