“Femminuters” – en berättelse om någon som förlorat allt

Barfota står hon i sanden, ensam, krampaktigt hållandes i en näsduk. Hon förnimmer nästan småttingarnas tag om hennes kjolfåll men inser samtidigt att det inte är möjligt. Hon ser sig om med en glasartad blick, ser kaoset och förmår inte ta ett enda steg till. I näsborrarna bränner en frän doft som påminner om hur hennes arm luktade den gången hon kom för nära elden som femåring. Till höger om henne ser hon en kullvält lastbil, det ryker ur den och slår upp lågor längs långsidan. Folket säger att det var den som bar sprängladdningen. Att det var den som utplånade hennes familj och smulade sönder allt som är bekant i den här vägkorsningen som hon passerat varje dag de senaste tjugonio åren. Det syns knappt att det varit en stor rondell här. Bredvid lastbilen står en utbränd skolbuss, ja, det som är kvar av den, ser mest ut som ett skelett. Den är svart av sot också på utsidan. På andra sidan av det som varit en rondell, där hotellet borde stå, gapar det tomt. Av de ståtliga palmerna återstår bara svarta stubbar som det sakta ryker ur.

Hon rynkar pannan, hur blev det så här? Hon har svårt att minnas. Hon har ont i huvudet, halsen är hopsnörd och det är svårt att andas. Hon har lock för öronen och det tjuter i dem samtidigt som det är förunderligt tyst runt omkring henne. Hon ser febril aktivitet. Människor letar, gräver, öppnar och stänger munnar, men hon hör dem inte.

Det hände när de var på väg hem. Hon och maken och de fyra barnen försörjer sig på att sälja det lilla de kan odla. På förmiddagarna sitter de på marknaden och på eftermiddagen arbetar de hemma på fältet strax utanför staden. Just idag var alla med till marknaden eftersom det är lördag. I vanliga fall skulle de två stora barnen ha varit i skolan.

De hade blivit försenade av att kärrans vänstra däck fick punktering. Det hade tagit tid både att hitta hålet och att få tag i laglappar och den starka hållbara sortens lim. Till slut var de klara att bege sig hemåt, bara några tomater kvar av skörden. Det gjorde inget, hon tänkte använda dem till middagsriset.

Som vanligt drog maken kärran och precis som alla andra dagar muttrade han om att nästa månad då har de nog råd att köpa en packåsna. Han var inte bitter eller arg utan gnolade faktiskt på en gammal slagdänga medan han gick framåt, men han längtade intensivt efter lite avlastning i sitt strävsamma liv. De två yngsta fick åka på vagnen, de var bara två och fyra år gamla. Mellanflickan skuttade bredvid sin pappa och pratade oavbrutet, som många sexåringar gör. Den tioåriga sonen, den förstfödda, hade gått bredvid henne, mamman, och stöttat med armen. Hon blundade och kunde känna trycket av hans arm runt hennes. Hon har haft problem med ryggen efter senaste barnet och har ont när hon rör sig, ibland går hon med käpp. Trots detta tackade hon nej till att åka på flaket med de små. Det är tungt också för maken hade hon tänkt. Han är ju äldre än mig. Nu ångrar hon sitt beslut. Om hon varit med på flaket hade hon inte behövt stå här nu och titta ut över denna ofattbara förödelse utan att kunna förstå.

Hon hade varit längst bort från explosionen och fick kanske skydd av de andra? Hon minns inte. Minns bara känslan av viktlöshet. Flög hon? När hon vaknade till sans, låg hon en bit bort från vägen vid en buske, intill en död byracka. Hela kroppen ömmade när hon sakta reste sig upp och gick de få stegen till platsen där hon nu står och borrar ner tårna i sanden som för att få känna lite normalitet. Hon undslipper sig en suck och segnar ner på platsen där hon står. Tacksamt sluter hon ögonen och glider in i ännu mer tystnad och mörker.

 

 

Advertisements

Gymfreaket

Tänk dig att vara mitt i livet och bli introducerad till gymmet av din mamma!

Där är jag.

Hon har försökt tidigare, i Zambia, men det höll inte. Lyfta skrot liksom – hur kul är det på en skala. Andas in andras svett. Skrålet från högtalarna. Stånk och stön runt om.

Men förra veckan var det annorlunda. Vant ledde hon mig till springmaskinerna som uppvärmning. Jag fick den fullt fungerande maskinen som all data fungerade på. ”Enter your weight”… Hon tog den ”trasiga”, den maskin som man kan springa på men som inte registrerar din vikt eller kaloriförbrukning. Sjutton minuters promenad, tre minuters jogging och fem minuters nedtrappning. Blev varm och mjuk, kändes bra i kroppen. Dags för ”skrotet”. Repetitioner om tre gånger tolv. Ben, mage, armar. Det kändes rätt skönt. Lugnt. Ingen stress. Få riktiga kroppsbyggare, mest mammor som jag själv. Såna som liksom jag just lämnat av barn på skolan, parkerat bilen och traskat upp till gymmet på skolområdet.

Gymvärdinnan manade mig att testa ett ”body pump” pass som gavs som introduktion helt gratis idag. Tvekade, ska jag, ska jag inte, äh ok jag testar!

Misstag!

Smet ut efter halva passet. Inget för mig bara pumpa, pumpa och sen hopp, hopp. Kändes som hela livmodern skulle ramla ur mig. Manlig gymledare. Ingen förståelse för trebarnsmödrars kroppar och dess behov.

Resten av dagen gick som på moln. Klar i knoppen och nöjd i kroppen.

En vecka senare har jag varit fyra gånger på gymmet! Vad månde bliva?

 

Förväntan i luften

Fredag morgon i Kakuma. Klockan är snart tio på förmiddagen och jag sitter i en vit plaststol under ett solparasoll i Lutherska Världsförbundets kafeteriaområde. Det låter fint, och det är helt fint, men standarden är mycket enkel. Halvstora vitmålade stenar har lagts i rad i sanden för att visa var man ska gå och var man ska sitta.  Det lite sneda runda träbordet som jag sitter vid ger mig stickor om jag inte är försiktig. Mina fötter vilar direkt på sanden. Turkanaområdet som Kakuma ligger i är torrt. Den breda floden som ligger vid lägret eller egentligen delar lägret, är snustorr. Mörkare sandpartier visar att det har regnat här, men inget vatten är synligt i den breda flodforan. De som jobbar här gör ett fantastiskt arbete i en ganska påver miljö och med stora familjeuppoffringar. De bor och lever enkelt på en plats långt ifrån köpcentrum, biosalonger och caféer. Kakuma är en ”non-family” placering och medarbetarna träffar sina barn och partners bara få gånger per år.

Temperaturen har redan stigit betydligt sedan den tidiga morgonens relativa svalka. Då, när jag drack mitt kaffe till soluppgång och fågelkvitter. Det är, trots allt, rofyllt på den här platsen. Jag blir alltid fylld av ett lugn när jag kommer hit. Men då tillhör jag de priviligierade, jag jobbar när jag är här, jag är inte här för att jag tvingats på flykt från allt det jag känner som bekant. Det blir nog över 35 grader i dag också.

34155912203_f77b0bded2_n

Nu är det full aktivitet runt mig, jag hör samtal, rop och skratt. Rösterna blandar sig med andra ljud. Ljud från alla förberedelserna, kvinnan som med kraftiga tag sopar sin kvast över cementgolvet i mitten, plaststolar som draperas med tyg, balonger som fästs i klasar under solskydden av halm. Olika kulturgrupper kommer in på rad och tar sina platser. Ljudanläggningen är på hög volym. Alla verkar gilla högt dunka-dunka. Det är bara jag, tanten, som känner en begynnande huvudvärk av alla ljud runt mig.

34801989972_d37fa14e7e_n

Några taniga träd ger en skir grönska som solskydd över plaststolarna som har ställts upp på rad. Vi har samlats för att uppmärksamma att Kakuma flyktingläger funnits i 25 år. Det vore fel att säga att vi ska fira för hur kan man fira att tusentals människor tvingats till en lägertillvaro? Begränsats i sin rörlighet och livsval? Det går inte. Men ändå, 25 år, av hårt arbete med att rädda liv, ge försörjning och skapa hopp är en milstolpe värd att stanna upp vid. Dagen är ett erkännande till all personal som enträget arbetat för att göra Kakuma och världen till en lite bättre plats att vara på. Det är ett erkännande till befolkningen i området Turkana som fanns här långt före lägret och som valt att öppna sina armar och ta emot flyende människor från grannländerna. Alla de som delat med sig av mark, träd, buskar och vatten trots egen marginalisering och fattigdom.

34578692290_986a99b085_n

Svenska kyrkan har fått möjlighet att dela denna dag med människorna här i Kakuma och det känns som en stor förmån. Nu väntar jag och andra bara på att dagens aktiviteter ska börja, men först ska vi plantera träd. Träd som ger liv, träd som ger hopp, träd som visar på en framtid på den glob vi alla delar.

34802055372_f6453c7bc8_k

Hennes nakna kropp

Hennes nakna kropp, ett mirakel i all sin skörhet och styrka. Femtio år. Märkt av ärr och alltför mycket stillasittande. Fina rynkor under ögonen och runt munnen, mer markerade för varje år som går. Pannans veck. Halsens skrynklor när hon vänder på huvudet.  Hud- och leverfläckar växer fram lite var stans. Ådrorna är markerade på handrygg och fot. Kroppens förfall. Omöjligt att hindra. Underhudsfettet fortfarande kvar men i minskande grad, ben och armar sladdrar och skrynklar sig när hon rör sig. Brösten förvånansvärt fylliga efter tre barn och ett långt liv. Hon tycker bättre om dem nu än då i ungdomen när de bara var ömma, svullna och i vägen.  Magen skrynklig liksom låren. Vaderna fasta ännu en tid. Tiden begränsad, utmätt.

Hon har aldrig gillat sin kropp. Inte ens i barn och ungdomen. Allra minst i ungdomen.

En förflugen kommentar,

  • Jaha, jag har stor rumpa, tänker hon. Stor rumpa ska man inte ha. Hur gömmer man en rumpa? Stora tröjor som hänger över. Tröjor knutna runt midjan som döljer. Se till att ingen går bakom dig så ingen ser din stora rumpa.

Hon har smal midja, men det har väl alla? Inget att glädjas åt. Höfterna är för breda. Bredare än axlarna, gör hennes kropp till en fyrkant, en kubik eller kerub.

  • Det är bra vid barnafödande!
  • Jaha, och vilken tonåring tar det som en komplimang? Att man har förutsättningar för avel?? Äckligt!

Nu, fortfarande kroppsångest men djup tacksamhet över att den trots allt fungerar fortfarande. Inte problemfritt och inte smärtfritt men den fungerar. Hon tar sig ur sängen på morgnarna och kokar det välsignade kaffet. Hon promenerar med hunden. Ibland småjoggar hon. Det tar emot, men belöningen att få bli ordentligt svettig och mör i kroppen driver på henne. Endorfinerna i topp efteråt. Energi för två! Ännu en tid hänger hon med bland de levandes skara. Ännu en tid finns det liv och hopp i kropp och själ.

 

2017-05-11 Morgonreflektion

Hög himmel men mörk, det kommer regn idag. Det är som det ska, vi är mitt i regnsäsongen och jag har garderat mig. Varma kläder och regnskydd och tak över huvudet. Snart en kopp kaffe vid min sida.

I går, middag hos god vän, idag trött i huvudet. Sällskapet bestod av värdinnan, socionom och psykosocial expert, en psykoterapeut gift med en Ericsson tekniker, en förskolelärare gift med en Afrikachef inom utvecklingsarbete. Jag, koordinatör utvecklingsarbete.

Mycket biståndsprat och globala orättvisefrågor. Alla vi inom biståndsbranschen har en uppväxt i Afrika i baggaget, det tyckte psykoterapeuten var intressant. Och jo, vi är nog rätt skadade, eller präglade eller vad man vill säga. Alla har vi en bit av Afrika i vårt hjärta och känner oss hemma i miljön i Kenya där vi bor nu. Samtidigt som vi alla är grundade i den svenska myllan med dess kultur och språk. Högtider som jul och påsk, traditioner som semlor och lussekatter. Hemma här och hemma där.

Apropå ojämlikhet berättade jag om ett möte jag var på i veckan som handlade just om orättvisor. Orättvisor mellan fattig och rik, kvinna och man, mellan länder och inom länder och så vidare. När vi skulle avsluta mötet som bestod av en majoritet kristna och bara en muslim, säger en av de kristna damerna:

-När man tänker på det så är ju ni muslimer mindre ojämlika än oss när det kommer till hur vi gör i kyrkan/moskén. I kyrkan har vi alltid de finaste sätena längst fram, mjuka sköna fåtöljer för de förnämaste av oss, därefter ganska bekväma stolar eller bänkar också blir det mer och mer spartanskt ju längre bak i kyrkan man kommer och längst bak får man stå mot väggen. I moskén ber ni alla utan att ha reserverade platser.

Tankeväckande bild och bra för oss kristna att reflektera över. Kyrkan har ofta en hierarkisk struktur där vissa av oss är mer jämlika än andra. Sen tänker jag som kvinna spontant på muslimernas uppdelning i män och kvinnor vid bön. Att man inte kan sitta bredvid varandra. Det är en annan sorts ojämlikhet. Å andra sidan var det inte länge sedan kyrkan i Sverige var uppdelad på liknande sätt, kvinnor på ena sidan och män på andra. Så är det fortfarande på vissa håll i världen.  Inget är svart eller vitt utan fullt av grå nyanser för oss som inte längre är unga och har de rätta svaren.

Sommarstress och semesterångest

Sommarstress. Semester i antågande. Hur ska de ynka lediga veckorna delas rättvist mellan barn, släkt, vänner och mig själv? Ekvationen tycks olöslig. Bara tre veckor i år.

Fyra dagar i Helsingfors med den äldsta som precis skaffat pojkvän. Tur att man fortfarande duger att ”hänga” med. Hon har två katter, vem ska ta hand om dem?

Mellandottern vars pojkvän kommer från London, hinner jag umgås med henne innan pojkvännen kommer? Vill gärna ha henne för mig själv några dagar. Tror vi tar tåget och drar söderut i vårt vackra land till Småland och hälsar på kär kusin.

Den yngsta, sonen, utan andra intressen än datorn, vad gör jag med honom. Han behöver träna sin franska men att dra till Paris är kanske lite vilt?

Släkten och vännerna, de tar jag ett annat år, för varje år blir vännerna färre…

Mannen, pappan finns där i periferin, inte längre viktig för mig, men oh så viktig för barnen. Han har också sommarplaner som ska passas in. De som tycker att arbetet står för stressen i livet har helt klart ett annat privatliv än mig. För mig är jobbet en vila för själen. Det har alltid varit så. När barnen var små var det en otrolig förmån och lycka att få gå på toaletten alldeles ensam, att få dricka en kopp kaffe i vuxensällskap. Obeskrivligt underbart. Nu är de större, och hemmalivet är inte stressigt på det viset längre. Men jag hanterar fortfarande jobbets alla stressmoment mycket hellre och skickligare än familjens hormonella utbrott, viljor och känslor. Älskar förmiddagens jobbkaffe tillsammans med datorn, kollar igenom tidningarna och sociala medier uppdateringar. Vad händer? Något som måste prioriteras?

Semester, rutinlösheten får mig på fall, tappar mål och mening när det är meningen att jag ska ha det som bäst. Jag vill ha ro, enslighet, tystnad och långa promenader. Varför blir det inte så? Varför känner jag mig aldrig utvilad efter semestern? Varför känslan att jag behöver semester efter semestern för att kunna jobba? För ok, även om jobbet är vilsamt iförhållande till familjelivet, så är också det krävande och ibland kvävande.

Sommarsemestern är i antågande…

KQ 0353 från Juba till Nairobi

Just klivit ombord och funnit min plats bland de numrerade raderna. Lagt väskan på hyllan ovanför. Ipaden i handen. Jag läser The Blind Assassin av Margret Atwood i den. Det är den första boken jag läser av henne. Lite svår i början med många handlingar i handlingen.

Flygvärdinnorna är långa och prydligt klädda i röd uniform, blus, kjol och kavaj. De demonstrerar hur de gula syremaskerna ska användas i en eventuell nödsituation, hur flytvästen ska sättas på över huvudet och blåsas upp när du lämnat planet. Tappar koncentrationen. Hoppas innerligt att jag aldrig behöver använda hennes information och säkerhetsutrustningen i verkligheten. Ber en bön, håller tummarna.

Det är en full flight idag. Mannen i sätet till höger om mig vid fönstret har ljusa jeans och en ljusblå skjorta med krage. Bruna välputsade skor. Mörkt hår. Litet skägg med gråa stänk i. Glasögon som jag själv. Från Mellanöstern? Egypten?  Han bär en stor silverfärgad klocka på vänster handled. Armbandet är lite för stort, klockan snurrar runt. Det som får mig att iaktta honom är hans ben. Kontinuerligt rör de sig fram och tillbaka, liksom av egen kraft, mekaniskt. Sätet vibrerar och fortplantas till mitt säte, får mig att darra. Obehagligt. Är han flygrädd? Stressad? Känner hur jag blir irriterad. Slänger iväg en arg blick. Den bekommer honom inte. Den är för subtil. Hur skulle han förstå den?

Förstå min irritation över ännu en dominant man som äger världen runt sig. Som tar plats. På min bekostnad. Hur skulle han kunna förstå min uppdämda frustration över världens ordning? Att jag är less på spretande, hoppande och dominerande män? Män som med självklarhet tar framsätet och låter oss andra klämma in oss där bak. Män som spretar med benen i tunnelbanan så att personen bredvid får knipa hårt med sina för att slippa den ovälkomna kroppskontakten. Män som hörs och syns och med självklarhet intar huvudrollen i alla möten. Män som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Suck!

Utanför fönstret på vänster sida ser vi Mount Kenya, Kenyas högsta berg. Berget är en slocknad vulkan och de högsta topparna är över 5000 meter över havet. Mount Kenya står för en stor del av vattenförsörjningen i landet men tyvärr smälter toppens glaciärer i snabb takt. För många folkslag är berget heligt, Massajerna menar att deras gud Ngais bor där, guden i solen och kärleken och världens skapare. Det är vackert.

Sedan börjar vi inlandningen mot Jomo Kenyatta International Airport. Snart hemma!

 

2017-04-08 Fundering på kvällskvisten

Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig i vattnet, hälften är nakna.

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-vålds metoder med inspiration från Indien och Mahattma Ghandi. Mötet med Loparimoi som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar. Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i sk ”settlements” istället för att stängas in i läger. Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Sönderfall eller nationsbygge

IMG_4368Sydsudan, denna unga nation som aldrig får ro att bygga framtid. Vad ska det bli? Får det aldrig bli ett slut på grymheterna, kriget, maktstriderna som tar sig allt groteskare former? Hur kan ett människoliv värderas så lågt? Hur kan personlig vinning och girighet så helt ta överhanden? Var är humanismen och solidariteten?

Sydsudan bildades 2011 efter en folkomröstning som delade Afrikas största land Sudan i två länder. Sex år tidigare slöts det fredsavtal som gjorde det möjligt och blev slutet på inbördeskriget som rasat av och till med få avbrott sedan självständigheten 1956 från britterna. Sedan 2013 är Sydsudan tillbaka i inbördeskrigets fasor.

Jag har alltid varit hoppfull. En ny nation tar tid att bygga. Det är en process. Låt oss mäta framgångarna och inte ta för hårt på alla bakslag.

Men just nu är det svårt.

Den bräckliga fredsprocessen med avtalet från i augusti 2015 har kört fast och istället syns förnyade maktstrider och i ökande grad etniska motsättningar där allt fler vänder sig mot den dominerande gruppen Dinka, som också är inbördes oense. En ny FN rapport menar att det pågår regelrätt etnisk rensning i Sydsudan och att man kommer allt närmare ett folkmord. Landets ledare är politiskt oförmögna att ta landet ur krig och totalt okänsliga inför människornas lidande. Tydligen är fördelarna med krig fortfarande större än nackdelarna, men det gäller inte för vanligt folk. Aldrig förr har biskopar gråtit för att de tappat hoppet.

Höga militärledare hoppar av och säger att de inte står ut med det obefogade dödandet av civila, nepotismen och den etniska rensningen. Flera nya milisgrupper har bildats, framförallt i det tidigare fredliga Equatoria, och en del leds av avhoppade militärer. Röster hörs om att de stöds av vissa grannländer. Tillsammans med regeringsarmen, de många olika privata arméerna och rebellerna driver de människor på flykt undan systematiskt dödande, våldtäckt och härjningståg. Motivationen är hämnd, andra drivs av känslan av marginalisering.

Ekonomin är på ruinens brant. Olja är Sydsudans primära inkomstkälla men oljepriset är lågt och transitavgifterna är höga till grannlandet Sudan, varigenom oljan transporteras till hamnstaden Port Sudan och ut till världen. Många källor är också obrukbara på grund av kriget. Regimen i Juba famlar efter halmstrån och höjer avgiften för arbetstillstånd för humanitära arbetare till USD 10 000 istället för USD 100, som redan det är en hög summa.

Till detta kan läggas ett nytt kolerautbrott i flera delstater och att FN i februari deklarerade att det också är svält inte bara torka i Sydsudan. Det är svält[1] i ett område när visst många människor dör per dag (2 per dag av 10 000), när allvarlig akut undernäring är över 30% och 20% av befolkningen är utan mat. De som kan flyr till grannländerna, de flesta till Uganda. Andra flyr inom landet.

I detta allvarliga läge är det bra och glädjande att Sverige avsätter ytterligare 160 miljoner till den humanitära katastrofen i regionen.[2] Tio av dem går till Sydsudan.

Svenska kyrkan stödjer partners arbete på plats genom både humanitära insatser och mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Men det räcker inte! Jag vill uppmana till ett större engagemang och fortsatt arbete för ett stopp på det meningslösa krigandet så livet kan få börja. Låt oss gemensamt sätta press på regeringen i Sydsudan att värna liv och värdighet i sitt land genom att:

  • Genast upphöra med allt våld mot civila
  • Hålla sitt ord och ge humanitära organisationer tillträde även till oppositionsområden
  • Sluta sabotera fredsprocessen och aktivt verka för att uppfylla fredsavtalet från i augusti 2015 tillsammans med regionala och internationella aktörer
  • Ta landet genom en oberoende försoningsprocess utan politiska förtecken
  • Prioritera uppbyggnad av social service istället för utbyggnad av armén

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Famine

[2] http://www.sida.se/Svenska/aktuellt-och-press/Medieservice-och-presskontakt/pressmeddelanden/2017/miljoner-hotas-av-svalt/

They are travelling to Christmas

Riding the office car back from Toyota where I left my own car for service, we happen to drive behind this motor bike with some ten or so full grown fowls hanging down the two sides of the bike. All of them beautifully white, the look like cockerels but I guess they could also have been hens. The rest of the bike was full with other goods in boxes. #onlyinAfrica

-look, so many chicks on the same bike, I exclamed.

-Yes, they are travelling for Christmas, said my driver.

He didn´t explicate that what he meant was that they would soon be someone´s dinner. Someone celebrating Christmas.

conrad

That is not Conrads (picture) fate, at least not this year 🙂