Hennes nakna kropp

Hennes nakna kropp, ett mirakel i all sin skörhet och styrka. Femtio år. Märkt av ärr och alltför mycket stillasittande. Fina rynkor under ögonen och runt munnen, mer markerade för varje år som går. Pannans veck. Halsens skrynklor när hon vänder på huvudet.  Hud- och leverfläckar växer fram lite var stans. Ådrorna är markerade på handrygg och fot. Kroppens förfall. Omöjligt att hindra. Underhudsfettet fortfarande kvar men i minskande grad, ben och armar sladdrar och skrynklar sig när hon rör sig. Brösten förvånansvärt fylliga efter tre barn och ett långt liv. Hon tycker bättre om dem nu än då i ungdomen när de bara var ömma, svullna och i vägen.  Magen skrynklig liksom låren. Vaderna fasta ännu en tid. Tiden begränsad, utmätt.

Hon har aldrig gillat sin kropp. Inte ens i barn och ungdomen. Allra minst i ungdomen.

En förflugen kommentar,

  • Jaha, jag har stor rumpa, tänker hon. Stor rumpa ska man inte ha. Hur gömmer man en rumpa? Stora tröjor som hänger över. Tröjor knutna runt midjan som döljer. Se till att ingen går bakom dig så ingen ser din stora rumpa.

Hon har smal midja, men det har väl alla? Inget att glädjas åt. Höfterna är för breda. Bredare än axlarna, gör hennes kropp till en fyrkant, en kubik eller kerub.

  • Det är bra vid barnafödande!
  • Jaha, och vilken tonåring tar det som en komplimang? Att man har förutsättningar för avel?? Äckligt!

Nu, fortfarande kroppsångest men djup tacksamhet över att den trots allt fungerar fortfarande. Inte problemfritt och inte smärtfritt men den fungerar. Hon tar sig ur sängen på morgnarna och kokar det välsignade kaffet. Hon promenerar med hunden. Ibland småjoggar hon. Det tar emot, men belöningen att få bli ordentligt svettig och mör i kroppen driver på henne. Endorfinerna i topp efteråt. Energi för två! Ännu en tid hänger hon med bland de levandes skara. Ännu en tid finns det liv och hopp i kropp och själ.