Hennes ensamma kropp del 2

Musiken är hög. Stegen är stabila och rytmiska. De är inte hennes.

Hon sitter på en av de manuella motionscyklarna, den där man med sin egen trampkraft driver panelen som talar om tid, antal kalorier, visar hjärtfrekvens och andra mer eller mindre intressanta noteringar om hennes rörelse. Just hennes maskin visar inte så mycket mer än tid och kalorier. Alla maskinerna på gymmet har någon liten defekt. Det gör inget, hon har kommit att älska den enkla inrättningen där hon får svettas och ta i tillsammans med andra som hon bara känner flyktigt. Hon har blivit beroende av endorfinerna och de vänliga morgonhälsningarna som flyger genom luften.

Hon betraktar sig själv i spegeln medan svettdropparna bryter fram längs pannloberna och i nacken. Studerar intensivt hur lårens extrafett pressas utåt sidorna när hon lyfter benen och hur magen putar mot en valk under brösten. Värst är nog ändå de kraftiga överarmarnas gäddhäng. Det sladdrar mot kroppen när hon rör på armarna. Gäddhäng. Vilket obehagligt ord. Gäddor är ju långa och slanka, inte hänger det på dem? Undrar varför de får klä skott för detta på människoarmens insida?

Hon blundar. Vill inte se. Bara känna den fina känslan när kroppen tar i och svetten rinner. Hennes tröja har fått en svettrand längs ryggen och i halskanten. Ansiktet blänker och huden är varmfuktig. Tänk om hon hade tagit bättre hand om sin kropp redan i unga år. Om hon unnat sig det när barnen var små och behovet ännu större. Men då fanns aldrig tid. Varje gång prioriterade hon bort sina egna behov, det hon ville eller längtade efter. Alla andra först. Som så många kvinnor före henne.

Hon ångrar det nu. Barnen är stora och skilsmässan är ett faktum. Kroppen värker på de mest underliga ställen. Klimakteriet. Hon trodde det var som att passera en gräns, ett streck, och sen skulle det vara gjort. Det är fel. Klimakteriet i verkligheten är en utdragen process. Åtminstone för henne. Hormonerna ändras och det känns precis överallt både mentalt och kroppsligt. Humöret växlar snabbare än hennes automatväxlade bil och känslan av nedstämdhet, meningslöshet och brist på hopp hovrar över allt hon gör. Vetenskapen menar att de enda symptom som finns på att man nått klimakteriet är blodvallningar och svettningar. Hon är kvinna med kropp och hon tror dem inte. Hon vet också att forskningen är begränsad inom området, liksom alla områden som gäller kvinnor. I två års tid har hennes månadsblödningar varit annorlunda och mer rikliga. Hennes bröst har varit plågsamt uppblåsta, svullna och så ömma att hon inte kunnat sova på mage – favoritställningen. Det har känts ungefär som efter förlossningarna då brösten varje gång känns som de ska sprängas, av körtlar och mjölk, minus mjölken. Nu äntligen har de återgått till sin vanliga mjuka konsistens och hon kan återigen ha sina gamla bh:ar. Kanske hon kan tacka gymmet för det? En stor lättnad. Nu sover hon som en gud.

 

 

Advertisements

2017-05-11 Morgonreflektion

Hög himmel men mörk, det kommer regn idag. Det är som det ska, vi är mitt i regnsäsongen och jag har garderat mig. Varma kläder och regnskydd och tak över huvudet. Snart en kopp kaffe vid min sida.

I går, middag hos god vän, idag trött i huvudet. Sällskapet bestod av värdinnan, socionom och psykosocial expert, en psykoterapeut gift med en Ericsson tekniker, en förskolelärare gift med en Afrikachef inom utvecklingsarbete. Jag, koordinatör utvecklingsarbete.

Mycket biståndsprat och globala orättvisefrågor. Alla vi inom biståndsbranschen har en uppväxt i Afrika i baggaget, det tyckte psykoterapeuten var intressant. Och jo, vi är nog rätt skadade, eller präglade eller vad man vill säga. Alla har vi en bit av Afrika i vårt hjärta och känner oss hemma i miljön i Kenya där vi bor nu. Samtidigt som vi alla är grundade i den svenska myllan med dess kultur och språk. Högtider som jul och påsk, traditioner som semlor och lussekatter. Hemma här och hemma där.

Apropå ojämlikhet berättade jag om ett möte jag var på i veckan som handlade just om orättvisor. Orättvisor mellan fattig och rik, kvinna och man, mellan länder och inom länder och så vidare. När vi skulle avsluta mötet som bestod av en majoritet kristna och bara en muslim, säger en av de kristna damerna:

-När man tänker på det så är ju ni muslimer mindre ojämlika än oss när det kommer till hur vi gör i kyrkan/moskén. I kyrkan har vi alltid de finaste sätena längst fram, mjuka sköna fåtöljer för de förnämaste av oss, därefter ganska bekväma stolar eller bänkar också blir det mer och mer spartanskt ju längre bak i kyrkan man kommer och längst bak får man stå mot väggen. I moskén ber ni alla utan att ha reserverade platser.

Tankeväckande bild och bra för oss kristna att reflektera över. Kyrkan har ofta en hierarkisk struktur där vissa av oss är mer jämlika än andra. Sen tänker jag som kvinna spontant på muslimernas uppdelning i män och kvinnor vid bön. Att man inte kan sitta bredvid varandra. Det är en annan sorts ojämlikhet. Å andra sidan var det inte länge sedan kyrkan i Sverige var uppdelad på liknande sätt, kvinnor på ena sidan och män på andra. Så är det fortfarande på vissa håll i världen.  Inget är svart eller vitt utan fullt av grå nyanser för oss som inte längre är unga och har de rätta svaren.

Sönderfall eller nationsbygge

IMG_4368Sydsudan, denna unga nation som aldrig får ro att bygga framtid. Vad ska det bli? Får det aldrig bli ett slut på grymheterna, kriget, maktstriderna som tar sig allt groteskare former? Hur kan ett människoliv värderas så lågt? Hur kan personlig vinning och girighet så helt ta överhanden? Var är humanismen och solidariteten?

Sydsudan bildades 2011 efter en folkomröstning som delade Afrikas största land Sudan i två länder. Sex år tidigare slöts det fredsavtal som gjorde det möjligt och blev slutet på inbördeskriget som rasat av och till med få avbrott sedan självständigheten 1956 från britterna. Sedan 2013 är Sydsudan tillbaka i inbördeskrigets fasor.

Jag har alltid varit hoppfull. En ny nation tar tid att bygga. Det är en process. Låt oss mäta framgångarna och inte ta för hårt på alla bakslag.

Men just nu är det svårt.

Den bräckliga fredsprocessen med avtalet från i augusti 2015 har kört fast och istället syns förnyade maktstrider och i ökande grad etniska motsättningar där allt fler vänder sig mot den dominerande gruppen Dinka, som också är inbördes oense. En ny FN rapport menar att det pågår regelrätt etnisk rensning i Sydsudan och att man kommer allt närmare ett folkmord. Landets ledare är politiskt oförmögna att ta landet ur krig och totalt okänsliga inför människornas lidande. Tydligen är fördelarna med krig fortfarande större än nackdelarna, men det gäller inte för vanligt folk. Aldrig förr har biskopar gråtit för att de tappat hoppet.

Höga militärledare hoppar av och säger att de inte står ut med det obefogade dödandet av civila, nepotismen och den etniska rensningen. Flera nya milisgrupper har bildats, framförallt i det tidigare fredliga Equatoria, och en del leds av avhoppade militärer. Röster hörs om att de stöds av vissa grannländer. Tillsammans med regeringsarmen, de många olika privata arméerna och rebellerna driver de människor på flykt undan systematiskt dödande, våldtäckt och härjningståg. Motivationen är hämnd, andra drivs av känslan av marginalisering.

Ekonomin är på ruinens brant. Olja är Sydsudans primära inkomstkälla men oljepriset är lågt och transitavgifterna är höga till grannlandet Sudan, varigenom oljan transporteras till hamnstaden Port Sudan och ut till världen. Många källor är också obrukbara på grund av kriget. Regimen i Juba famlar efter halmstrån och höjer avgiften för arbetstillstånd för humanitära arbetare till USD 10 000 istället för USD 100, som redan det är en hög summa.

Till detta kan läggas ett nytt kolerautbrott i flera delstater och att FN i februari deklarerade att det också är svält inte bara torka i Sydsudan. Det är svält[1] i ett område när visst många människor dör per dag (2 per dag av 10 000), när allvarlig akut undernäring är över 30% och 20% av befolkningen är utan mat. De som kan flyr till grannländerna, de flesta till Uganda. Andra flyr inom landet.

I detta allvarliga läge är det bra och glädjande att Sverige avsätter ytterligare 160 miljoner till den humanitära katastrofen i regionen.[2] Tio av dem går till Sydsudan.

Svenska kyrkan stödjer partners arbete på plats genom både humanitära insatser och mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Men det räcker inte! Jag vill uppmana till ett större engagemang och fortsatt arbete för ett stopp på det meningslösa krigandet så livet kan få börja. Låt oss gemensamt sätta press på regeringen i Sydsudan att värna liv och värdighet i sitt land genom att:

  • Genast upphöra med allt våld mot civila
  • Hålla sitt ord och ge humanitära organisationer tillträde även till oppositionsområden
  • Sluta sabotera fredsprocessen och aktivt verka för att uppfylla fredsavtalet från i augusti 2015 tillsammans med regionala och internationella aktörer
  • Ta landet genom en oberoende försoningsprocess utan politiska förtecken
  • Prioritera uppbyggnad av social service istället för utbyggnad av armén

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Famine

[2] http://www.sida.se/Svenska/aktuellt-och-press/Medieservice-och-presskontakt/pressmeddelanden/2017/miljoner-hotas-av-svalt/