Sönderfall eller nationsbygge

IMG_4368Sydsudan, denna unga nation som aldrig får ro att bygga framtid. Vad ska det bli? Får det aldrig bli ett slut på grymheterna, kriget, maktstriderna som tar sig allt groteskare former? Hur kan ett människoliv värderas så lågt? Hur kan personlig vinning och girighet så helt ta överhanden? Var är humanismen och solidariteten?

Sydsudan bildades 2011 efter en folkomröstning som delade Afrikas största land Sudan i två länder. Sex år tidigare slöts det fredsavtal som gjorde det möjligt och blev slutet på inbördeskriget som rasat av och till med få avbrott sedan självständigheten 1956 från britterna. Sedan 2013 är Sydsudan tillbaka i inbördeskrigets fasor.

Jag har alltid varit hoppfull. En ny nation tar tid att bygga. Det är en process. Låt oss mäta framgångarna och inte ta för hårt på alla bakslag.

Men just nu är det svårt.

Den bräckliga fredsprocessen med avtalet från i augusti 2015 har kört fast och istället syns förnyade maktstrider och i ökande grad etniska motsättningar där allt fler vänder sig mot den dominerande gruppen Dinka, som också är inbördes oense. En ny FN rapport menar att det pågår regelrätt etnisk rensning i Sydsudan och att man kommer allt närmare ett folkmord. Landets ledare är politiskt oförmögna att ta landet ur krig och totalt okänsliga inför människornas lidande. Tydligen är fördelarna med krig fortfarande större än nackdelarna, men det gäller inte för vanligt folk. Aldrig förr har biskopar gråtit för att de tappat hoppet.

Höga militärledare hoppar av och säger att de inte står ut med det obefogade dödandet av civila, nepotismen och den etniska rensningen. Flera nya milisgrupper har bildats, framförallt i det tidigare fredliga Equatoria, och en del leds av avhoppade militärer. Röster hörs om att de stöds av vissa grannländer. Tillsammans med regeringsarmen, de många olika privata arméerna och rebellerna driver de människor på flykt undan systematiskt dödande, våldtäckt och härjningståg. Motivationen är hämnd, andra drivs av känslan av marginalisering.

Ekonomin är på ruinens brant. Olja är Sydsudans primära inkomstkälla men oljepriset är lågt och transitavgifterna är höga till grannlandet Sudan, varigenom oljan transporteras till hamnstaden Port Sudan och ut till världen. Många källor är också obrukbara på grund av kriget. Regimen i Juba famlar efter halmstrån och höjer avgiften för arbetstillstånd för humanitära arbetare till USD 10 000 istället för USD 100, som redan det är en hög summa.

Till detta kan läggas ett nytt kolerautbrott i flera delstater och att FN i februari deklarerade att det också är svält inte bara torka i Sydsudan. Det är svält[1] i ett område när visst många människor dör per dag (2 per dag av 10 000), när allvarlig akut undernäring är över 30% och 20% av befolkningen är utan mat. De som kan flyr till grannländerna, de flesta till Uganda. Andra flyr inom landet.

I detta allvarliga läge är det bra och glädjande att Sverige avsätter ytterligare 160 miljoner till den humanitära katastrofen i regionen.[2] Tio av dem går till Sydsudan.

Svenska kyrkan stödjer partners arbete på plats genom både humanitära insatser och mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Men det räcker inte! Jag vill uppmana till ett större engagemang och fortsatt arbete för ett stopp på det meningslösa krigandet så livet kan få börja. Låt oss gemensamt sätta press på regeringen i Sydsudan att värna liv och värdighet i sitt land genom att:

  • Genast upphöra med allt våld mot civila
  • Hålla sitt ord och ge humanitära organisationer tillträde även till oppositionsområden
  • Sluta sabotera fredsprocessen och aktivt verka för att uppfylla fredsavtalet från i augusti 2015 tillsammans med regionala och internationella aktörer
  • Ta landet genom en oberoende försoningsprocess utan politiska förtecken
  • Prioritera uppbyggnad av social service istället för utbyggnad av armén

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Famine

[2] http://www.sida.se/Svenska/aktuellt-och-press/Medieservice-och-presskontakt/pressmeddelanden/2017/miljoner-hotas-av-svalt/

World Refugee Day

Alla dessa dagar som kommer och går…

Kenya är ett av de länder i Afrika som tagit emot flest flyktingar. Vad betyder världsflyktingdagen här? I ett land som vill stänga de två flyktinglägren och låta alla flyktingar men framförallt de somaliska flyktingarna återvända “hem” till ett oförberett Somalia. Många av dessa människor har levt större delen av sitt liv i lägret, ännu andra är födda där. Vad är hem för dem?

Vad betyder världsflyktingdagen för de sydsudaneser som nått fram till den Kenyanska gränsen Nadapal och efter dagar (veckors?) vandring nekas inresa till Kenya? Människor som inte ges den internationellt överenskomna rätten att söka asyl, utan uppmanas betala för visum som andra resenärer. Hur många klarar den kostnaden? För den som gör det, vad händer efter tre månader när visumet går ut? Den som inte rest ut ur landet anses då vara illegalt i Kenya. Det är olagligt och grund för utvisning. Utvisning till vad?

Flyktingar som tagit sig till fort Europa, kanske i en vinglig farkost över medelhavet. Vad betyder världsflyktingdagen för dem? På nationell nivå (Sverige) stiftar vi nya lagar som gör det svårare för dem att få medborgarskap och likaså blir det svårare för familjer att återförenas. Andra europeiska länder bygger murar… På EU nivå samarbetar vi med diktaturer och med ledarskap som är eftersökta av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). EU/Vi bidrar med pengar och utrustning (övervakningsutrustning till diktaturer?) för att hålla kvar afrikanerna i Afrika.

Varför flyr en människa?

Så många anledningar, många verkar olösliga, men kanske vi ändå måste försöka? Kenya säger att de tror att landet ska bli säkrare när de 550 000 flyktingarna har återvänt hem, jag tror tvärtom att det kan destabilisera hela regionen eftersom det inte är en frivillig repatriering det handlar om. Majoriteten av flyktingarna är unga. De vill något, de har ambitioner, de vill ha en framtid. Om det inte erbjuds är det lätt att istället radikaliseras och det har inte minst Kenya erfarit på senaste tiden.

Vi talar med kluven tunga i Europa, vi vill vara demokratiska och humanistiska men våra beslut leder till motsatsen. Hur gör vi det bättre? Tänk om de belopp vi satsar på att hålla flyktingar borta från Europa istället kunde användas till ett värdigt flyktingmottagande, till säkra flyktingvägar och och till att försöka lösa en del av grundorsakerna till flyktingströmmarna. Det är ingen som med glädje flyr sitt hem, det är en sista åtgärd, en desperat handling. Det är inte alltid de andra, det kan lika gärna vara du eller jag.

DSCN0915