Just klivit ombord och funnit min plats bland de numrerade raderna. Lagt väskan på hyllan ovanför. Ipaden i handen. Jag läser The Blind Assassin av Margret Atwood i den. Det är den första boken jag läser av henne. Lite svår i början med många handlingar i handlingen.
Flygvärdinnorna är långa och prydligt klädda i röd uniform, blus, kjol och kavaj. De demonstrerar hur de gula syremaskerna ska användas i en eventuell nödsituation, hur flytvästen ska sättas på över huvudet och blåsas upp när du lämnat planet. Tappar koncentrationen. Hoppas innerligt att jag aldrig behöver använda hennes information och säkerhetsutrustningen i verkligheten. Ber en bön, håller tummarna.
Det är en full flight idag. Mannen i sätet till höger om mig vid fönstret har ljusa jeans och en ljusblå skjorta med krage. Bruna välputsade skor. Mörkt hår. Litet skägg med gråa stänk i. Glasögon som jag själv. Från Mellanöstern? Egypten? Han bär en stor silverfärgad klocka på vänster handled. Armbandet är lite för stort, klockan snurrar runt. Det som får mig att iaktta honom är hans ben. Kontinuerligt rör de sig fram och tillbaka, liksom av egen kraft, mekaniskt. Sätet vibrerar och fortplantas till mitt säte, får mig att darra. Obehagligt. Är han flygrädd? Stressad? Känner hur jag blir irriterad. Slänger iväg en arg blick. Den bekommer honom inte. Den är för subtil. Hur skulle han förstå den?
Förstå min irritation över ännu en dominant man som äger världen runt sig. Som tar plats. På min bekostnad. Hur skulle han kunna förstå min uppdämda frustration över världens ordning? Att jag är less på spretande, hoppande och dominerande män? Män som med självklarhet tar framsätet och låter oss andra klämma in oss där bak. Män som spretar med benen i tunnelbanan så att personen bredvid får knipa hårt med sina för att slippa den ovälkomna kroppskontakten. Män som hörs och syns och med självklarhet intar huvudrollen i alla möten. Män som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Suck!
Utanför fönstret på vänster sida ser vi Mount Kenya, Kenyas högsta berg. Berget är en slocknad vulkan och de högsta topparna är över 5000 meter över havet. Mount Kenya står för en stor del av vattenförsörjningen i landet men tyvärr smälter toppens glaciärer i snabb takt. För många folkslag är berget heligt, Massajerna menar att deras gud Ngais bor där, guden i solen och kärleken och världens skapare. Det är vackert.
Sedan börjar vi inlandningen mot Jomo Kenyatta International Airport. Snart hemma!
Nomadatlife 