2017-04-08 Fundering på kvällskvisten

Solen sänker sig sakta över Nilen. Barnen badar fortfarande i strandbrynet. Leker. Dansar. Ungdomarna tvättar sina motorcyklar. Någon hämtar vatten. Andra tvättar sig med tvålskum över hela kroppen innan de doppar sig i vattnet, hälften är nakna.

Det har varit en varm dag och kvällen är ljuvligt ljummen. Ljuset är behagligt och färgar himlen röd-orange i horisonten. Vi sitter en bit upp på flodbanken med utsikt över vattnet mot en större ö i flodens mitt som dignar av mangoträd. Frukten är ännu inte mogen. Hänger grön på långa kvistar ut över vattnet. Enstaka smala träkanoter färdas fram över vattnet på traditionellt vis. Så rak och så lång står styrman med sin påle och för sakta farkosten framåt.

Vi begrundar dagens arbete. Våra möten. Med mannen som heter ”ljus”, Light, och som vill ha pengar för att arbeta med att reducera de etniska motsättningarna i sin hembygd genom utbildning i icke-vålds metoder med inspiration från Indien och Mahattma Ghandi. Mötet med Loparimoi som arbetar med jordbruk och farmarkooperativ i bergen nära byn Pajok som denna vecka tömts på folk när militär invaderat byn och skändat och mördat urskillningslöst. Incidenten har utlöst en ström av 6000 flyktingar till norra Uganda på bara några dagar. Uganda är ett generöst land med en välkomnande attityd till flyktingar. De erbjuder flyktingar mark att odla på, identitetskort och rätt att röra sig fritt i landet. I Uganda får flyktingar bo i sk ”settlements” istället för att stängas in i läger. Det är fint, men det är inte problemfritt. När flyktingarna blir fler än byborna, när välviljan överutnyttjas, då skapas nya konflikter. 2016 var det fler sydsudaneser som korsade gränsen till Uganda än som tog sig över medelhavet till Europa. Hisnande tanke.

Advertisements

Sönderfall eller nationsbygge

IMG_4368Sydsudan, denna unga nation som aldrig får ro att bygga framtid. Vad ska det bli? Får det aldrig bli ett slut på grymheterna, kriget, maktstriderna som tar sig allt groteskare former? Hur kan ett människoliv värderas så lågt? Hur kan personlig vinning och girighet så helt ta överhanden? Var är humanismen och solidariteten?

Sydsudan bildades 2011 efter en folkomröstning som delade Afrikas största land Sudan i två länder. Sex år tidigare slöts det fredsavtal som gjorde det möjligt och blev slutet på inbördeskriget som rasat av och till med få avbrott sedan självständigheten 1956 från britterna. Sedan 2013 är Sydsudan tillbaka i inbördeskrigets fasor.

Jag har alltid varit hoppfull. En ny nation tar tid att bygga. Det är en process. Låt oss mäta framgångarna och inte ta för hårt på alla bakslag.

Men just nu är det svårt.

Den bräckliga fredsprocessen med avtalet från i augusti 2015 har kört fast och istället syns förnyade maktstrider och i ökande grad etniska motsättningar där allt fler vänder sig mot den dominerande gruppen Dinka, som också är inbördes oense. En ny FN rapport menar att det pågår regelrätt etnisk rensning i Sydsudan och att man kommer allt närmare ett folkmord. Landets ledare är politiskt oförmögna att ta landet ur krig och totalt okänsliga inför människornas lidande. Tydligen är fördelarna med krig fortfarande större än nackdelarna, men det gäller inte för vanligt folk. Aldrig förr har biskopar gråtit för att de tappat hoppet.

Höga militärledare hoppar av och säger att de inte står ut med det obefogade dödandet av civila, nepotismen och den etniska rensningen. Flera nya milisgrupper har bildats, framförallt i det tidigare fredliga Equatoria, och en del leds av avhoppade militärer. Röster hörs om att de stöds av vissa grannländer. Tillsammans med regeringsarmen, de många olika privata arméerna och rebellerna driver de människor på flykt undan systematiskt dödande, våldtäckt och härjningståg. Motivationen är hämnd, andra drivs av känslan av marginalisering.

Ekonomin är på ruinens brant. Olja är Sydsudans primära inkomstkälla men oljepriset är lågt och transitavgifterna är höga till grannlandet Sudan, varigenom oljan transporteras till hamnstaden Port Sudan och ut till världen. Många källor är också obrukbara på grund av kriget. Regimen i Juba famlar efter halmstrån och höjer avgiften för arbetstillstånd för humanitära arbetare till USD 10 000 istället för USD 100, som redan det är en hög summa.

Till detta kan läggas ett nytt kolerautbrott i flera delstater och att FN i februari deklarerade att det också är svält inte bara torka i Sydsudan. Det är svält[1] i ett område när visst många människor dör per dag (2 per dag av 10 000), när allvarlig akut undernäring är över 30% och 20% av befolkningen är utan mat. De som kan flyr till grannländerna, de flesta till Uganda. Andra flyr inom landet.

I detta allvarliga läge är det bra och glädjande att Sverige avsätter ytterligare 160 miljoner till den humanitära katastrofen i regionen.[2] Tio av dem går till Sydsudan.

Svenska kyrkan stödjer partners arbete på plats genom både humanitära insatser och mer långsiktiga utvecklingsprojekt. Men det räcker inte! Jag vill uppmana till ett större engagemang och fortsatt arbete för ett stopp på det meningslösa krigandet så livet kan få börja. Låt oss gemensamt sätta press på regeringen i Sydsudan att värna liv och värdighet i sitt land genom att:

  • Genast upphöra med allt våld mot civila
  • Hålla sitt ord och ge humanitära organisationer tillträde även till oppositionsområden
  • Sluta sabotera fredsprocessen och aktivt verka för att uppfylla fredsavtalet från i augusti 2015 tillsammans med regionala och internationella aktörer
  • Ta landet genom en oberoende försoningsprocess utan politiska förtecken
  • Prioritera uppbyggnad av social service istället för utbyggnad av armén

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Famine

[2] http://www.sida.se/Svenska/aktuellt-och-press/Medieservice-och-presskontakt/pressmeddelanden/2017/miljoner-hotas-av-svalt/

They are travelling to Christmas

Riding the office car back from Toyota where I left my own car for service, we happen to drive behind this motor bike with some ten or so full grown fowls hanging down the two sides of the bike. All of them beautifully white, the look like cockerels but I guess they could also have been hens. The rest of the bike was full with other goods in boxes. #onlyinAfrica

-look, so many chicks on the same bike, I exclamed.

-Yes, they are travelling for Christmas, said my driver.

He didn´t explicate that what he meant was that they would soon be someone´s dinner. Someone celebrating Christmas.

conrad

That is not Conrads (picture) fate, at least not this year 🙂

Bokrecension av Att föda ett barn om Maj i Örnsköldsvik av Kristina Sandberg

Kristina Sandbergs trilogi: Att föda ett barn – Sörja för de sina – Liv till varje pris

Det lilla livet?

Den moderna husmodern bakar, kokar långkok och värderar kokboken högt. Kroppkakor, köttsoppa med klimp och annan rejäl husmanskost ska det vara. Förvaring i kallskafferi. Dopp i form av sju sorters kakor och havrekex är viktigt. Bäst blir de med äkta smör och mycket socker. Kaffetåren, lika viktig då som nu.

Det är trettiotal i Sverige och ett välstädat och väl utvädrat hem är a och o för den moderna husmodern. Det är ett heltidsjobb med konstant övertid. Ett arbete att vara stolt över, ett samhällsideal. Det är viktigt att hålla måttet och att inte släppa taget, säger huvudpersonen Maj till sig själv.

Det räcker inte att bara ta ett tag med sopkvasten. Hygien och renlighet borgar för en frisk familj. Ner på golvet och torka även hörn och lister är ett måste. Mattorna ska rullas ihop, bäras ner på gården och piskas. Till julen ska fönstren putsas om det så är minusgrader. Glöm inte att rengöra köksventilen! Upp på kökspallen och gnugga. Trött? Vafalls, ”hon är ju fortfarande ung och rask” skriver författaren Kristina Sandberg i sin första del, Att föda ett barn, i trilogin om hemmafrun Maj.

Maj i Örnsköldsvik gör allt för att passa in i sin nya familj när hon blir med barn med Tomas som hon inte är kär i. Tomas är av en finare familj och det är naturligt att maken ska passas upp och servas alla tider på dygnet. Familjehemligheterna är många och skammen stor.

Historien om Maj sätter sig under skinnet och jag märker att jag i mina egna hushållssysslor ofta tänker: hur skulle Maj ha gjort/sagt/känt. Hon kliver ur boken och blir som en vän i vardagen. Dessa böcker är en viktig del av kvinnornas historia bakom hemmets stängda dörr. Så fel att kalla det “det lilla livet”, detta liv som handlar om liv och död och allt däremellan. Läsningen rekommenderas varmt!

If we ever get out of here

Äntligen har vi kommit ut med inbjudan till filmvisning av filmen från Kakuma. If we ever get out of here….

På torsdag den 1 december klockan 18:00

Alliance Francaise, Nairobi, Kenya

morgon-med-ljus-och-rvi

Det är ju så det är. Alla dessa tillfälliga flyktingläger som visats sig bli mer eller mindre permanenta delar av vardagen för invånarna. Människor föds in i läger. I Jordanien, Libanon, Etiopien, Kenya, Uganda och på många fler ställen i världen. Det är mycket svårt att få en av de få åtråvärda kvotflyktingplatserna, några procent bara. Rörelsefrihet och medborgarskap i landet du hamnat brukar vara omöjligt. Utbildningsmöjligheterna är begränsade, särskilt efter grundskola.

Lägren är som hela städer med mer eller mindre service för invånarna. Entreprenörandan är ofta stor. Små butiker och “hål i väggen butiker” öppnas snabbt. Någon får en solcell och börjar ta betalt för att ladda telefoner. Andra öppnar café/restaurang, ofta etiopier. Där det finns etiopier finns det en etiopisk restaurang och oftast gott kaffe. En symaskin kan försörja många. Köp och sälj är kanske det vanligaste. Att köpa storpack och dela upp och sälja i mindre förpackningar. Socker, te, mjöl, cigaretter, allt.

Välkommen att ta del av tre familjers vardag genom filmen “If we ever get out of here”.

#Kakuma #Kenya #flyktingar #film #filmvisning #flyktingpolitik #bistånd #utveckling #utvecklingsbistånd #psychsocialtarbete

Tänder ett ljus

Snart advent, så fort det gått! Tjuvstartar lite på jobbet idag för att mota bort mörkret som kommer av regnet. För det regnar idag också. Inte tropiskt, utan mer av drissel.

Läser på sociala medier om en svensk konstnär som fått sitt Instagram konto nedstängt. Ungefär så här verkar processen ha varit:

Steg 1:hon spred glada bilder på sig själv när hon dansade. Hennes konto hade 61 000 följare.

Steg 2:Detta upprörde vissa människor, framförallt män som skickade bilder på sin snopp till henne för att visa att de ogillar henne och det hon publicerar. Tilltaget har fått ett eget namn, att sända “dickpicks”. Sjukt eller?

Steg 3: Konstnären tröttnade. Hon fick många “dickpicks”. Resolut returnerade hon snoppbilderna till avsändaren.

Steg 4: Instagram reagerar och stänger hennes konto eftersom naket inte är tillåtet enligt deras regler. https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fhelp.instagram.com%2F477434105621119%2F&h=JAQFMnNoP

 

Vems konto borde ha stängts?

ljus-i-stake-kontoret

Tidig morgon

Vaknar och hör det bekanta ljudet av regndoppar mot buskarna utanför sovrumsfönstret. Tryggt ljud, blandning av smatter och mjukt vindsus. Fåglarna är dämpade i sitt kvitter.

Regn igen! Ja, jag vet, det är bra för bönderna och så vidare. Men nu har vi inte så många bönder i storstaden Nairobi. Däremot har vi gamla och feldimensionerade vattenledningar och avloppsrör. Det brukar bli kännbart när det regnar mycket.

Och regnar gör det ofta i Nairobi som betyder ungefär “kallt vatten” på maa som är massajernas språk. Vi har korta och långa regn på ett år och drissel däremellan. Vaknar ofta till molnig himmel.

Tur då att det finns kaffe att ta till!

Nairobi 08:19

Regn utanför fönstret. Buskarna och bladen tyngs av dropparna. Det började plötsligt och förmodligen tar det slut lika tvärt. Dropparna smattrar på mitt plåttak. Kall luft drar in genom den öppna dörren. Hunden hopkurad på sin fårfilt från IKEA. Jag vid skrivbordet.

Är det för tidigt att koka kaffe?

Kanske lite.

Huvudvärken från igår hänger kvar. Ligger ovanför höger öga, migrän? Kanske är det lågtrycket. Kanske är det de intensiva dagarna. Vilket ekorrhjul vi rör oss i. Jobba, äta, sova…jobba, äta, sova. Också lite däremellan, skjutsa barn, hjälpa med läxor, motionera hunden och umgås. Vilken stor del ändå som lönearbetet tar. Livet som är så kort.

lwf-garden

Nairobi 05:45

Nairobi 05:45

Jag stiger in i köket i den mörka morgonen och slår på vattenkokaren, plockar ner den lilla svarta Bodum-bryggaren. Sträcker mig upp för att nå min gamla brittiska tekopp med rosa-röda blommor på, en kopp i klassisk ”tant”-stil och assietten som nästan hör till. Nästan samma blommor men ändå inte. Jag låtsas att de hör ihop. De två tillsammans gör mig glad om morgnarna.

Luktar det inte lite konstigt?

– Jo

Är det inte lite varmt över spisen?

– Jo

Jodå, spisplattan är påslagen och gårdagens kastrull med dricksvatten står på, fast inte en gnutta droppe vatten kvar. Det är konstigt vitt i botten på kastrullen. Jag sliter av kastrullen från plattan och stänger av spisen. Slår av huvudströmbrytaren på väggen och lutar mig ganska förskräckt mot köksbänken. Vad är det som händer? Det är bara en vecka sedan jag kom upp på morgonen och insåg att stearinljuset i köket fortfarande brann efter kvällens strömavbrott. Mycket bra brinntid på det ljuset! Är det demensen som smugit sig på mig eller är jag bara stressad?

Yrt

Gårdagen var stökig. Sonen hemma och sjuk. Jag behövde ta mig till en konferens utanför stan om genusperspektiv i fredsbyggande.

Sätter mig i bilen och kör kvart i åtta. Det är mycket trafik. Jag ser två påkörda och döda zebror varav en verkar till hälften uppäten. Trafikdisciplinen är inte den bästa här. Omkörningar sker både på vänster och höger sida trots att det är vänstertrafik. Heldragen linje i uppförsbackar och kurvor respekteras ej. Två motorcyklar kör in i varandra precis framför mig i mitt körfält. I mötande fält kommer en lastbil från hamnen i Mombasa. Förarna drösar ihop i en hög på det mötande körfältet och cyklarna snurrar iväg på marken. En träningssko hamnar under min bil och sen är jag förbi. Hjärtat dunkar, vad var det som hände? Jag ser i backspegeln att bägge förarna reser sig upp, de har mirakulös tur att lastbilen som är i uppförsbacke hinner stanna. Det är kö på vägen, jag har ingen möjlighet att vända tillbaka. Jag ser att folk strömmar till platsen och får förlita mig på att det går bra. Så nära, än en gång.

Efter 1 timma och fyrtiofem minuter är jag framme på konferensen och de andra har redan börjat, jag smyger in och tar min plats och mitt intresse är snart där och då, i synen på manligt och kvinnligt, i övningen om vilka i samhället som har makt respektive är maktlösa, också hela skalan däremellan. Det slår mig som udda att gruppen skilda kvinnor hamnar så långt ned bland de maktlösa på kvinnoskalan. Andra maktlösa i samhället är bland annat barnlösa kvinnor, flyktingar, handikappade och drogmissbrukare. De sociala normerna slår hårt mot kvinnor som faller utanför normen. Bland dem med makt finns kvinnliga krigsherrar högt upp på listan tillsammans med by-hövdingar, äldremän, politiker och affärsmän. Intressant att det överhuvudtaget finns kvinnliga krigsherrar (så ovanliga att de kallas herrar dock). Jag får veta att det ofta är “Mirra” (en slags narkotika) odlare som genom sin ekonomiska makt klättrat på maktstegen. Intet nytt i detta, med pengar kan man köpa sig mycket här i världen. Detta och mycket mer diskuterades med kenyanska och somaliska organisationer hela dagen.

img_5747

Sedan dags att köra hem igen. Ännu mer trafik. Det slår mig att jag glömt att ringa en taxi som kan hämta sonen på skolan – panik, det är tjugo minuter till skolan slutar. Ringer taxin som ber att få återkomma, de vet inte om någon förare är ledig med så kort varsel. Efter 15 minuter kan jag inte vänta mer utan ringer mitt kontor och ber vaktmästaren Luka hämta min son. Ringer och avbokar taxin som fortfarande inte återkommit.

Puh, slår på svenska nyheterna och kör lättad vidare. Efter en stund, tankarna vandrar, jag funderar över om sonen har någon nyckel till huset? Då slår det mig, men han är ju hemma och är sjuk idag, han är inte på skolan! Han behöver ingen nyckel. Ohh, jag som rört upp himmel och jord, taxi, kontoret… SÅ TRÖTT jag blir på mig själv. Ringer Luka som redan är på skolan och får skamset berätta att sonen är hemma idag, tacka för hjälpen och känna mig som dummast i världen.

Efter två och en halv timmas körning är jag hemma, trött in i märgen. Skönt då att mötas av vaggande svans och släppa allt och gå ut på promenad. Sen kändes det bättre, men ingen dag jag vill göra om på ett tag!