Bokrecension av Att föda ett barn om Maj i Örnsköldsvik av Kristina Sandberg

Kristina Sandbergs trilogi: Att föda ett barn – Sörja för de sina – Liv till varje pris

Det lilla livet?

Den moderna husmodern bakar, kokar långkok och värderar kokboken högt. Kroppkakor, köttsoppa med klimp och annan rejäl husmanskost ska det vara. Förvaring i kallskafferi. Dopp i form av sju sorters kakor och havrekex är viktigt. Bäst blir de med äkta smör och mycket socker. Kaffetåren, lika viktig då som nu.

Det är trettiotal i Sverige och ett välstädat och väl utvädrat hem är a och o för den moderna husmodern. Det är ett heltidsjobb med konstant övertid. Ett arbete att vara stolt över, ett samhällsideal. Det är viktigt att hålla måttet och att inte släppa taget, säger huvudpersonen Maj till sig själv.

Det räcker inte att bara ta ett tag med sopkvasten. Hygien och renlighet borgar för en frisk familj. Ner på golvet och torka även hörn och lister är ett måste. Mattorna ska rullas ihop, bäras ner på gården och piskas. Till julen ska fönstren putsas om det så är minusgrader. Glöm inte att rengöra köksventilen! Upp på kökspallen och gnugga. Trött? Vafalls, ”hon är ju fortfarande ung och rask” skriver författaren Kristina Sandberg i sin första del, Att föda ett barn, i trilogin om hemmafrun Maj.

Maj i Örnsköldsvik gör allt för att passa in i sin nya familj när hon blir med barn med Tomas som hon inte är kär i. Tomas är av en finare familj och det är naturligt att maken ska passas upp och servas alla tider på dygnet. Familjehemligheterna är många och skammen stor.

Historien om Maj sätter sig under skinnet och jag märker att jag i mina egna hushållssysslor ofta tänker: hur skulle Maj ha gjort/sagt/känt. Hon kliver ur boken och blir som en vän i vardagen. Dessa böcker är en viktig del av kvinnornas historia bakom hemmets stängda dörr. Så fel att kalla det “det lilla livet”, detta liv som handlar om liv och död och allt däremellan. Läsningen rekommenderas varmt!

Advertisements

If we ever get out of here

Äntligen har vi kommit ut med inbjudan till filmvisning av filmen från Kakuma. If we ever get out of here….

På torsdag den 1 december klockan 18:00

Alliance Francaise, Nairobi, Kenya

morgon-med-ljus-och-rvi

Det är ju så det är. Alla dessa tillfälliga flyktingläger som visats sig bli mer eller mindre permanenta delar av vardagen för invånarna. Människor föds in i läger. I Jordanien, Libanon, Etiopien, Kenya, Uganda och på många fler ställen i världen. Det är mycket svårt att få en av de få åtråvärda kvotflyktingplatserna, några procent bara. Rörelsefrihet och medborgarskap i landet du hamnat brukar vara omöjligt. Utbildningsmöjligheterna är begränsade, särskilt efter grundskola.

Lägren är som hela städer med mer eller mindre service för invånarna. Entreprenörandan är ofta stor. Små butiker och “hål i väggen butiker” öppnas snabbt. Någon får en solcell och börjar ta betalt för att ladda telefoner. Andra öppnar café/restaurang, ofta etiopier. Där det finns etiopier finns det en etiopisk restaurang och oftast gott kaffe. En symaskin kan försörja många. Köp och sälj är kanske det vanligaste. Att köpa storpack och dela upp och sälja i mindre förpackningar. Socker, te, mjöl, cigaretter, allt.

Välkommen att ta del av tre familjers vardag genom filmen “If we ever get out of here”.

#Kakuma #Kenya #flyktingar #film #filmvisning #flyktingpolitik #bistånd #utveckling #utvecklingsbistånd #psychsocialtarbete

Tänder ett ljus

Snart advent, så fort det gått! Tjuvstartar lite på jobbet idag för att mota bort mörkret som kommer av regnet. För det regnar idag också. Inte tropiskt, utan mer av drissel.

Läser på sociala medier om en svensk konstnär som fått sitt Instagram konto nedstängt. Ungefär så här verkar processen ha varit:

Steg 1:hon spred glada bilder på sig själv när hon dansade. Hennes konto hade 61 000 följare.

Steg 2:Detta upprörde vissa människor, framförallt män som skickade bilder på sin snopp till henne för att visa att de ogillar henne och det hon publicerar. Tilltaget har fått ett eget namn, att sända “dickpicks”. Sjukt eller?

Steg 3: Konstnären tröttnade. Hon fick många “dickpicks”. Resolut returnerade hon snoppbilderna till avsändaren.

Steg 4: Instagram reagerar och stänger hennes konto eftersom naket inte är tillåtet enligt deras regler. https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fhelp.instagram.com%2F477434105621119%2F&h=JAQFMnNoP

 

Vems konto borde ha stängts?

ljus-i-stake-kontoret

Tidig morgon

Vaknar och hör det bekanta ljudet av regndoppar mot buskarna utanför sovrumsfönstret. Tryggt ljud, blandning av smatter och mjukt vindsus. Fåglarna är dämpade i sitt kvitter.

Regn igen! Ja, jag vet, det är bra för bönderna och så vidare. Men nu har vi inte så många bönder i storstaden Nairobi. Däremot har vi gamla och feldimensionerade vattenledningar och avloppsrör. Det brukar bli kännbart när det regnar mycket.

Och regnar gör det ofta i Nairobi som betyder ungefär “kallt vatten” på maa som är massajernas språk. Vi har korta och långa regn på ett år och drissel däremellan. Vaknar ofta till molnig himmel.

Tur då att det finns kaffe att ta till!

Nairobi 08:19

Regn utanför fönstret. Buskarna och bladen tyngs av dropparna. Det började plötsligt och förmodligen tar det slut lika tvärt. Dropparna smattrar på mitt plåttak. Kall luft drar in genom den öppna dörren. Hunden hopkurad på sin fårfilt från IKEA. Jag vid skrivbordet.

Är det för tidigt att koka kaffe?

Kanske lite.

Huvudvärken från igår hänger kvar. Ligger ovanför höger öga, migrän? Kanske är det lågtrycket. Kanske är det de intensiva dagarna. Vilket ekorrhjul vi rör oss i. Jobba, äta, sova…jobba, äta, sova. Också lite däremellan, skjutsa barn, hjälpa med läxor, motionera hunden och umgås. Vilken stor del ändå som lönearbetet tar. Livet som är så kort.

lwf-garden

Nairobi 05:45

Nairobi 05:45

Jag stiger in i köket i den mörka morgonen och slår på vattenkokaren, plockar ner den lilla svarta Bodum-bryggaren. Sträcker mig upp för att nå min gamla brittiska tekopp med rosa-röda blommor på, en kopp i klassisk ”tant”-stil och assietten som nästan hör till. Nästan samma blommor men ändå inte. Jag låtsas att de hör ihop. De två tillsammans gör mig glad om morgnarna.

Luktar det inte lite konstigt?

– Jo

Är det inte lite varmt över spisen?

– Jo

Jodå, spisplattan är påslagen och gårdagens kastrull med dricksvatten står på, fast inte en gnutta droppe vatten kvar. Det är konstigt vitt i botten på kastrullen. Jag sliter av kastrullen från plattan och stänger av spisen. Slår av huvudströmbrytaren på väggen och lutar mig ganska förskräckt mot köksbänken. Vad är det som händer? Det är bara en vecka sedan jag kom upp på morgonen och insåg att stearinljuset i köket fortfarande brann efter kvällens strömavbrott. Mycket bra brinntid på det ljuset! Är det demensen som smugit sig på mig eller är jag bara stressad?

Yrt

Gårdagen var stökig. Sonen hemma och sjuk. Jag behövde ta mig till en konferens utanför stan om genusperspektiv i fredsbyggande.

Sätter mig i bilen och kör kvart i åtta. Det är mycket trafik. Jag ser två påkörda och döda zebror varav en verkar till hälften uppäten. Trafikdisciplinen är inte den bästa här. Omkörningar sker både på vänster och höger sida trots att det är vänstertrafik. Heldragen linje i uppförsbackar och kurvor respekteras ej. Två motorcyklar kör in i varandra precis framför mig i mitt körfält. I mötande fält kommer en lastbil från hamnen i Mombasa. Förarna drösar ihop i en hög på det mötande körfältet och cyklarna snurrar iväg på marken. En träningssko hamnar under min bil och sen är jag förbi. Hjärtat dunkar, vad var det som hände? Jag ser i backspegeln att bägge förarna reser sig upp, de har mirakulös tur att lastbilen som är i uppförsbacke hinner stanna. Det är kö på vägen, jag har ingen möjlighet att vända tillbaka. Jag ser att folk strömmar till platsen och får förlita mig på att det går bra. Så nära, än en gång.

Efter 1 timma och fyrtiofem minuter är jag framme på konferensen och de andra har redan börjat, jag smyger in och tar min plats och mitt intresse är snart där och då, i synen på manligt och kvinnligt, i övningen om vilka i samhället som har makt respektive är maktlösa, också hela skalan däremellan. Det slår mig som udda att gruppen skilda kvinnor hamnar så långt ned bland de maktlösa på kvinnoskalan. Andra maktlösa i samhället är bland annat barnlösa kvinnor, flyktingar, handikappade och drogmissbrukare. De sociala normerna slår hårt mot kvinnor som faller utanför normen. Bland dem med makt finns kvinnliga krigsherrar högt upp på listan tillsammans med by-hövdingar, äldremän, politiker och affärsmän. Intressant att det överhuvudtaget finns kvinnliga krigsherrar (så ovanliga att de kallas herrar dock). Jag får veta att det ofta är “Mirra” (en slags narkotika) odlare som genom sin ekonomiska makt klättrat på maktstegen. Intet nytt i detta, med pengar kan man köpa sig mycket här i världen. Detta och mycket mer diskuterades med kenyanska och somaliska organisationer hela dagen.

img_5747

Sedan dags att köra hem igen. Ännu mer trafik. Det slår mig att jag glömt att ringa en taxi som kan hämta sonen på skolan – panik, det är tjugo minuter till skolan slutar. Ringer taxin som ber att få återkomma, de vet inte om någon förare är ledig med så kort varsel. Efter 15 minuter kan jag inte vänta mer utan ringer mitt kontor och ber vaktmästaren Luka hämta min son. Ringer och avbokar taxin som fortfarande inte återkommit.

Puh, slår på svenska nyheterna och kör lättad vidare. Efter en stund, tankarna vandrar, jag funderar över om sonen har någon nyckel till huset? Då slår det mig, men han är ju hemma och är sjuk idag, han är inte på skolan! Han behöver ingen nyckel. Ohh, jag som rört upp himmel och jord, taxi, kontoret… SÅ TRÖTT jag blir på mig själv. Ringer Luka som redan är på skolan och får skamset berätta att sonen är hemma idag, tacka för hjälpen och känna mig som dummast i världen.

Efter två och en halv timmas körning är jag hemma, trött in i märgen. Skönt då att mötas av vaggande svans och släppa allt och gå ut på promenad. Sen kändes det bättre, men ingen dag jag vill göra om på ett tag!

Så dödar man ett paradis på jorden

Jag befann mig i ett paradis i helgen. På ön Lamu i Indiska oceanen. En gång viktig kugge i handeln med elfenben, guld, bomull och slavar längs Afrikas östkust. Idag ett traditionellt samhälle där tiden till stor del stått stilla. Tack vare detta är Lamu också ett unikt turistparadis med en rik historia, ljusa sandstränder, vajande palmer och en rofylldhet som är svår att finna i dagens stressade tillvaro.

lamu-curtain

Staden med anor från 1400- talet ligger på en kulle och är uppbyggd som en labyrint med trånga gränder. 2001 blev Lamu klassat som världsarv genom UNESCO. Den typiska Swahilikulturen som tidigt utvecklades i mötet mellan araber från norr och de lokala bantufolken är starkt bevarad och syns bland annat i de traditionellt snidade vackra dörrarna som har blivit Lamus kännemärke. De passar otroligt väl in i de släta, äggskalsvita korallstenshusen. Så klart att detta utsetts till ett av världens kulturarv!

lamu-donkey

I den gamla fiskebyn Shela är lugnet totalt. Här hör du palmbladen rassla i brisen, njuter vyn av bougainvillea och luktar oceanens fuktiga saltdoft. Oceanen som sakta och rytmiskt i takt med ebb och flod sveper in över folktomma stränder. Enstaka fiskare glider förbi i traditionella ”dhows” (träkanoter). Åsnegnäggen hörs vida över nejden. Här finns inga bilar. Här är harmoni mellan människa, natur och djur. Här göre sig inte stress, fyrkantighet eller deadlines besvär. Här lever livet som det gjort i århundranden, fram tills nu.

lamu-barn

Hotet kommer i form av en enorm infrastruktursatsning, som kallats Afrikas största. Ett integrerat prestigeprojekt tillsammans med grannländerna Sydsudan och Etiopien. I utvecklingen ingår bland annat att bygga en stor hamn i Lamu, en oljeledning genom tre länder, ett oljeraffinaderi, en ny järnvägslinje, många vägar och tre flygplatser.

Kineserna står först i kö för att få de stora bygguppdragen och är beredda att investera stort. Infrastruktur av den här dimensionen kommer att för alltid slå sönder det traditionella swahilisamhället och förändra den lokala by-sammanhållningen samt bli slutet på turismen såsom vi känner den idag.

Centralregeringen i Nairobi, Kenyas huvudstad, har alltid betraktat Lamu som lite på vischan. Människorna har setts som bakåtsträvare och ett hinder för en utvecklad och framgångsrik nation. Inget som behöver bevaras eller värnas. Här ska utvecklas och byggas för att Kenya ska kunna behålla sin position som logistiskt nav i regionen i enlighet med sin vision av Kenya 2030.

Det är val i Kenya i höst. Det som sker i landets periferi verkar dock ointressant för de flesta kenyaner. Bevarandet av kultur och historia kommer långt ned på listan när basala tjänster fortfarande inte är tillgodosedda för hela befolkningen. När du inte har ett jobb, när barnen inte går i skola och när gamla mamma inte har råd att gå till doktorn, ja, då blir kultur och historia sekundärt.

Men det finns hopp! Det finns en bloggare som ägnar sig uteslutande åt att följa vad som händer i det här projektet. Det gör det lättare för den intresserade medborgaren att följa utvecklingen och agera. I den bästa av världar kommer swahilikulturen att bestå, trots mina farhågor, och jag och andra kommer även i framtiden kunna besöka paradiset Lamu.

lamu-door-2

Länkar för vidare läsning:

https://en.wikipedia.org/wiki/Lamu_Port_and_Lamu-Southern_Sudan-Ethiopia_Transport_Corridor

http://www.lapsset.go.ke/

http://www.lapsset.go.ke/oilpipeline

http://lapssettracker.blogspot.co.ke/

http://www.vision2030.go.ke/

För 20 år sedan hade vi aldrig trott

En femminutersövning – för 20 år sedan hade vi aldrig trott att

…alla människor skulle gå omkring med en sladdlös mobiltelefon i fickan. Min mormor hade en svart stadig bakelit telefon, jag kommer fortfarande ihåg numret, 203 15. Den stod i trapphallen mellan under- och övervåningen i det faluröda huset med vita knutar.

Mormor och morfar var bönder, småbönder på landet. De hade kor och grisar och en arbetshäst. Mjölken bars i stora aluminiumkrukor ner till mjölkbryggan där mejeriet hämtade i sin kylbil. Det mesta arbetet på gården var manuellt. Jag fick hjälpa till. Jag är en hejare på att mjölka för hand men allra helst ville jag köra hästen. Fuxen, en stor, ljusbrun nordsvensk/ardenner-korsning med stora hovar. Hovar som hade skägg.

Om någon sagt till mig då att i framtiden kommer ingen att köra häst i slåttern, ingen kommer att härsa hö med grepe. Att höet skulle spottas ut i vita plastbalar från en stor arbetsmaskin, då hade jag aldrig trott dem. Vilken utveckling som skett i det småskaliga jordbruket, så till den grad att vi idag knappt har några småbönder kvar. Man kan inte leva på sådant arbete i dagens Sverige.

Nairobi 08:56

Disig morgon i september.

I går varmt och soligt med avbrott för störtregn på kvällen. Det gjorde inget, vi var i varmt hus med sprakande brasa hos goda vänner och bjöds vällagad mat. Till och med sonen tyckte det var gott och trevligt om ock han grämde sig över de förlorade timmarna vid datorn. Detta moderna gissel!

Nu på jobbet, Wilma vid fötterna. Det är svalt. Element vid benen. Luca sopar med rytmiska tag ute på gården, lukten av jord och fukt letar sig in i mina näsborrar. Jag hör bilarna accelerera ute på gatan, enstaka signalhorn skär genom luften och motorcykelknatter överröstar fåglarnas kvitter. Det är farthindren som gör att bilarna bromsar och gasar upp på den horisontella vägen.

Ska strax brygga kaffe i gammaldags filter, smaska på Finncrisp med jordnötssmör och läsa igenom en treårsansökan om fortsatt stöd för konfliktförebyggande och fredsfrämjande arbete.

En ny arbetsvecka tar sin början.