Leva tillsammans

En vän sa till mig i fredags, när nyhetsrapporteringen summerade omvalet här i Kenya.

”Jag tänker på SDG 16 idag”

Det gör jag med. Också idag. Nummer 16 av FNs hållbarhetsmål handlar om fredliga och inkluderande samhällen och rättvisa. Våra tankar går så klart till alla våra kenyanska vänner som levt så länge i valspänning och som just nu upplever stark oro, existentiell oro. Vad ska det bli? Vart är vårt land på väg? Hur kunde det bli så tokigt?

I Kawangware där min maid bor har det flera kvällar på raken varit oroligheter och det som ursprungligen var protester mot att valet inte skjuts upp till dess att valmyndigheten anser sig kunna hålla ett fritt och rättvist val, har spårat ur, och handlar nu mer om kriminella gäng som vill passa på. Stjäla, bränna och ställa till allmän oreda. Det finns ett starkt drag av etnicitet i det här som gör det mycket obehagligt.

“Tribalism is evil, because it makes me hate people I have never met.”

 

LEVA TILLSAMMANS

Hjälp oss leva tillsammans,

I en värld som vi varken kan behärska eller kontrollera

 

Hjälp oss leva med tillit och öppenhet,

Trots att vi är skrämda av våldets kraft.

 

Hjälp oss leva i kärlek och barmhärtighet,

trots hatets ofrånkomliga närvaro

både i vår värld och i våra egna liv

 

Hjälp oss leva i medkänsla med alla som drabbas

av människors ondska och livets oförklarliga mörker.

 

Gud,

hjälp oss leva tillsammans.

 

Bönen något omgjord. Ursprunget är en bön av Ärkebiskop KG Hammar 2001

Advertisements

“Femminuters” – en berättelse om någon som förlorat allt

Barfota står hon i sanden, ensam, krampaktigt hållandes i en näsduk. Hon förnimmer nästan småttingarnas tag om hennes kjolfåll men inser samtidigt att det inte är möjligt. Hon ser sig om med en glasartad blick, ser kaoset och förmår inte ta ett enda steg till. I näsborrarna bränner en frän doft som påminner om hur hennes arm luktade den gången hon kom för nära elden som femåring. Till höger om henne ser hon en kullvält lastbil, det ryker ur den och slår upp lågor längs långsidan. Folket säger att det var den som bar sprängladdningen. Att det var den som utplånade hennes familj och smulade sönder allt som är bekant i den här vägkorsningen som hon passerat varje dag de senaste tjugonio åren. Det syns knappt att det varit en stor rondell här. Bredvid lastbilen står en utbränd skolbuss, ja, det som är kvar av den, ser mest ut som ett skelett. Den är svart av sot också på utsidan. På andra sidan av det som varit en rondell, där hotellet borde stå, gapar det tomt. Av de ståtliga palmerna återstår bara svarta stubbar som det sakta ryker ur.

Hon rynkar pannan, hur blev det så här? Hon har svårt att minnas. Hon har ont i huvudet, halsen är hopsnörd och det är svårt att andas. Hon har lock för öronen och det tjuter i dem samtidigt som det är förunderligt tyst runt omkring henne. Hon ser febril aktivitet. Människor letar, gräver, öppnar och stänger munnar, men hon hör dem inte.

Det hände när de var på väg hem. Hon och maken och de fyra barnen försörjer sig på att sälja det lilla de kan odla. På förmiddagarna sitter de på marknaden och på eftermiddagen arbetar de hemma på fältet strax utanför staden. Just idag var alla med till marknaden eftersom det är lördag. I vanliga fall skulle de två stora barnen ha varit i skolan.

De hade blivit försenade av att kärrans vänstra däck fick punktering. Det hade tagit tid både att hitta hålet och att få tag i laglappar och den starka hållbara sortens lim. Till slut var de klara att bege sig hemåt, bara några tomater kvar av skörden. Det gjorde inget, hon tänkte använda dem till middagsriset.

Som vanligt drog maken kärran och precis som alla andra dagar muttrade han om att nästa månad då har de nog råd att köpa en packåsna. Han var inte bitter eller arg utan gnolade faktiskt på en gammal slagdänga medan han gick framåt, men han längtade intensivt efter lite avlastning i sitt strävsamma liv. De två yngsta fick åka på vagnen, de var bara två och fyra år gamla. Mellanflickan skuttade bredvid sin pappa och pratade oavbrutet, som många sexåringar gör. Den tioåriga sonen, den förstfödda, hade gått bredvid henne, mamman, och stöttat med armen. Hon blundade och kunde känna trycket av hans arm runt hennes. Hon har haft problem med ryggen efter senaste barnet och har ont när hon rör sig, ibland går hon med käpp. Trots detta tackade hon nej till att åka på flaket med de små. Det är tungt också för maken hade hon tänkt. Han är ju äldre än mig. Nu ångrar hon sitt beslut. Om hon varit med på flaket hade hon inte behövt stå här nu och titta ut över denna ofattbara förödelse utan att kunna förstå.

Hon hade varit längst bort från explosionen och fick kanske skydd av de andra? Hon minns inte. Minns bara känslan av viktlöshet. Flög hon? När hon vaknade till sans, låg hon en bit bort från vägen vid en buske, intill en död byracka. Hela kroppen ömmade när hon sakta reste sig upp och gick de få stegen till platsen där hon nu står och borrar ner tårna i sanden som för att få känna lite normalitet. Hon undslipper sig en suck och segnar ner på platsen där hon står. Tacksamt sluter hon ögonen och glider in i ännu mer tystnad och mörker.